Frustande vitalt med Evert Taube
Ett begrepp har de blivit, Peter Carlsson och Blå Grodorna. Men så har de också hållit på i tretton år och roat med prat och sång och musik.
Sjungande brister de alla ut i en ovalt krängande polska på dalmål. Tajtslickad swing blir det, med doakör till och med, av Give me five minutes more. Och hela kvällen inramas av Charles Trenets paradnummer La Mer på franska förstås.
Peter Carlsson är också skådespelare och vet hur man använder rösten. För det mesta hörs varenda stavelse, och för mig blir det en höjdpunkt när han med Frödings hjälp gör Ett gammalt bergstroll som en Willie Dixon-blues med glödande gitarrsolon.
Nedtonad är nostalgin med gamla bilar och rutiga dukar, men det är fortfarande lite av garage och loppis över scenografin.
Mycket tankeväckande är berättelsen om Nils Pernes livsstarka änka, och sångerna av Odd Börresen bidrar också till att den nya showen djupnar.
Å andra sidan, ärligt talat, är det väl för skrönorna som vi i publiken älskar Peter Carlsson, och gapskratten kommer men kunde varit fler.
Evert Taube är centrum i showen, och det är skönt att höra hur de inte väljer de enklaste lösningarna. Min älskling blir till en frustande vital tango. När det kostar på reciteras texten med ytterst originellt komp av pling och klonk.
Och flickan i Havana får calypso-kläder. Sedan är det skönt att Himlajorden hyllas rakt av som den är.
Av Peter Dylte hör vi vibrerande klarinettspel i Petite Fleur men också upphottat blueskomp på dragspel. Och så blixlåstätt komp genom alla dragningarna i Karl-Gerhards satiriska Spott ut. Allt mästerligt.
Ola Norrman visar hela skalan, från tungt till tassande och xylofonplingande. Och så pratsjunger han en akvariefisk
duett på franska. Jo, det är sant!
Samma överblick och variation finns i Staffan Wiklanders spel på bas, både sexsträngad elektrisk och någon mysko hopsnörpt variant på kontrabas.
Så jobbar vi med nyheter