Full fart med Nassim

 Nassim al Fakir är musiker, programledare och komiker, men den unga Nyköpingspubliken känner honom förstås som Bolibompa-Nassim. Man känner igen honom på det stora leendet, den okuvliga energin, gluggen mellan framtänderna – och den alltid lika misslyckade kampen för att vinna morgnarnas klädrace mot tv-tittarna.
Nassim på scen är sig ganska lik från tv-rutan. Målsättningen är tydlig: Alla ska vara med. Alla ska vara glada. Och alla ska skutta.
Problemet är att många i publiken inte känner igen Nassims låtar, de flesta hämtade från Grammisnominerade plattan ”Ute och cyklar”. Så när tremannabandet börjar spela ser de unga åhörarna mest lite förvirrade ut.
Roligast är det när vi som sitter i salongen får vara med och skapa musiken, som när alla tillsammans improviserar fram en rolig text till s-sången. Sämre funkar det när Nassim försöker få med publiken på rörelser och ljud, men tappar bort oss halvvägs genom låten så att folk lite generat börjar titta sig omkring för att se hur andra gör, och sedan smyger ner i stolen igen.
Att det är barn som är målgruppen råder däremot inget tvivel om. Bortser man från den lite för höga ljudnivån är nog den optimala besökaren på en Nassim-konsert sisådär sex år. Det märks inte minst på den tokglatt trallvänliga musiken och de enkla texterna där en refräng kan bestå av alla räkneord från ett till tio, och en annan lyder: ”Lätt som en plätt/att gå ut på internet”. 
Då och då känns konserten som en upphottad musikversion av ”Fem myror är fler än fyra elefanter”.
Om det går hem hos den unga publiken är mer tveksamt. Det applåderas entusiastiskt här och där i bänkraderna, men parveln bredvid mig håller demonstrativt för öronen och min egen sjuåring klagar på att både Nassim och musiken är ”stressig”. Jag håller med henne, tempot är speedat och den gulklädde Nassim känns ibland som en sockerchockad påskhare som rusar runt på scenen. Föreställningen hade mått bra av en lugnare andhämtningspaus emellanåt.
Men energin och spelglädjen är samtidigt härligt smittsam. Som när trummisen Nassim al Fakir med ett jätteleende skuttar ut i publiken och testar vad man kan trumma på. Svaret blir förstås: allt! Från stolar och golv till handväskor och kepsar.
Den uppfinningsrika och entusiastiska inställningen till musik kommer förhoppningsvis en och annan i publiken att ta med sig hem och inspireras av. Även om Nassim var lite stressig.