Fullspäckad helg för Nyköpings filmfrossare
Förresten kände jag mig rätt mätt så dags på natten efter att ha fått i mig både japansk livsångest, ett spansk barndomsmelodram och en dos europeisk krigsabsurdism under dagens lopp.
För er som missat det har det alltså varit filmfestival på Nyköpings Teater i helgen. Jämfört med de stora festivalerna i Göteborg och Stockholm var det kanske inte så mycket att skryta med tre dagar, tio filmer, en del teknikstrul och obekväma teaterfåtöljer som fick ryggen att protestera redan efter halva första filmen.
Men för filmvänner i Nyköping med omnejd var helgens filmfrossa ändå en unik möjlighet att se en väldig massa bra filmer som annars aldrig kommer till en biograf nära oss.
För idé och filmurval får festivalentusiasterna högsta tänkbara betyg. För tvåhundraåttio spänn fick man en blandad filmkompott från tre världsdelar, tio små kortfilmer som gjorde en på gott humor och ett vänligt bemötande med brinnande pumpor i entrén och oförtröttliga filmpresentatörer.
När det gäller själva utförandet fanns däremot en del brister. En del teknikstrul som den envist skorrande högtalaren får man sätta på kontot för nybörjarmissar, men värre var det att informationen om filmfestivalen uppenbarligen inte nått ut ordentligt. Det finns 230 platser på Nyköpings Teater, men bara 113 festivalkort såldes och på ett par filmer var det riktigt glest i salongen.
Orsakerna är säkert många. Festivalarrangörerna har talat om Nyköpingsbornas skepsis mot nya idéer, men marknadsföringen har inte heller varit den bästa. Och kanske var Allhelgonahelgen inte en så lyckad tidpunkt i alla fall, med Halloweenkalas och skollovsresor.
Möjligen var det också en miss att festivalprogrammet inte innehöll fler kända filmer. Men å andra sidan är det ju just de lite smalare filmerna som i vanliga fall saknas på bioreportoaren i Nyköping.
Och de som vågade chansa på de okända titlarna upptäckte nog att de inte gjort ett dumt val och att det som är smalt och okänt inte nödvändigtvis behöver vara svårt och otillgängligt . Japanska Ålen visade sig till exempel var en riktig liten pärla om kärlekens kraft. Så länge man bara kunde svälja budskapet om den tyste mannen som får sin frälsning genom en trofast och uppoffrande kvinna. Cirkeln var en stark och klaustrofobisk berättelse om hur själva livet formar sig till ett fängelse för Irans kvinnor, medan spanska Fjärilens tunga skildrade den bisarra vuxenvärlden genom en liten skolpojkes vidöppna ögon.
Och det trettiotal festivalbesökare som skramlade runt i teatersalongen när Lone Star visades på söndagmorgonen fick se en av 90-talets absolut bästa filmer en otroligt varm och eftertänksam berättelse om livets vägar och irrvägar.
Och om man får önska sig något till nästa års festival? För en sådan blir det förhoppningsvis, det klena publikintresset till trots. Filmer hela söndagen kanske, så att man som besökare får mer att välja mellan. En fortsatt satsning på kortfilmer. Och så gärna en annan helg än Allhelgona, så att inte lika många aktiviteter slåss om publikens uppmärksamhet.
Så jobbar vi med nyheter