När jag var liten hade vi en plansch i källaren med de vanligaste rashundarna. Det var runt femtio stycken och jag kunde allihop. Med nördens intresse lärde jag mig namn som Groenendal och Shih tsu. I min barndom var det dock sällan jag fick användning av mina kunskaper, eftersom nästan alla nöjde sig med att ha en labbe.
Nu däremot är en promenad till hundrastgården som att kliva in i en levande uppslagsbok över hundraser som jag inte visste fanns. Eftersom jag själv begåvats med en hund av okänt ursprung, har jag ibland gjort bort mig med att tro att hunden är en korsning och fått en indignerad blick och ett långt och svåruttalat rasnamn till svar.
Många närmar sig Bob med orden, "fin korthårig vorsteh det där". Ofta blir tillägget "men han är lite tjock va?". När jag svarar att jag faktiskt inte vet vilken ras han är och nej han har bara lösskinn, precis som jag själv, kan tystnaden bli besvärande och talande.
Jag har avslöjat mig som en oansvarig hundägare. En sån där som inte beställt en valp från en kennel och kollat upp föräldrarnas egenskaper och rasstandard.
Men så fort hundarna får hälsa brukar skepticismen gå över. Åtminstone mot Bob. För han är ett socialt geni, som hälsar på alla som om de vore hans bästa vän. Han springer mitt i flocken eller sätter sig tålmodigt bredvid och väntar om jag fastnar i ett samtal.
Jag har nu hört så mycket om neurotiska rashundar som är aggressiva, knepiga med maten och sjuka i det ena och det andra att jag förstår innebörden av uttrycket "survival of the fittest".
För att klara sig på gatan räcker det inte med en specifik päls.
Man måste vara robust. Och kunna vara lite trevlig.