Fyra saxar med oanade ljud

Mäktigt var det också i lördags när Stockholms Saxofonkvartett blåste liv i gammalt och nytt. Ja, vibrationerna från instrumenten kändes i programbladet. Så visst var salen i minsta laget.
Men det vore synd att klaga. Någon gång är det roligt att komma ljuden och musikerna så här nära att allt uppfattas.
Och aldrig kunde väl svunna århundrades präster tänka sig att just saxofoner, som ju annars beskyllts för att vara den syndiga jazzens instrument, skulle kunna tolka fader Bach och hans musik så väl som i de fyra smakproven ur orkestersviterna.
Dock må sägas att spelet i de snabba satserna här inte var helt på topp, inte heller i “Drottningens av Saba intåg” av Händel.
Det moderna dominerade annars kvällen och alla de oanade ljud som de fyra helt samspelta musikerna kunde locka fram ur sina lurar.
Tätt i legato sjöng de högt upp i en sorgmarsch i moll (Joham Hammerth).
Mycket mer improviserat verkade det med alla glidningar och skavande halvtoner, klaffsmällar och rassel från mekaniken och stegringarna till bröl (Alper Maral).
Ett problem med denna moderna musik är att den är svår att ta till sig omedelbart och minnas, och det gäller även den som var intressantast: den unga kinesiskan Leilei Tians klingande kommentar till Platons grottliknelse med superhöga stämmor som jamanden.
Som tvär kontrast lät det sorglöst av amerikanskt 20-tal om “Valse Erica” och ragtimen “Saxophobia” av Ruby Wiedoeft. Och med “Vindpuszt” av Csaba Deák roades vi ungerskt folkligt, som om ensemblen plöstligt skulle haft klarinett, fiol, kontrabas och cimbalon.
Något mer riktigt lättlyssnat hade inte skadat, av den repertoar som odlats av Rolling Phones och The Fairer Sax, såsom Pierre Max Dubois.
Men dalamelodin blev en vackert helsvensk avrundning.