Fyra som kan underhålla
Klarinett: Jonas Enetjärn, Andreas Hiller, Magnus Björk
Basklarinett: Thomas Lander
Pelles Lusthus
Arr: Nyköpings Kammarmusikförening, Studiefrämjandet
Klarinetten är sedan länge oumbärlig. Inom jazzen är den ett stort soloinstrument. I militärmusikkårerna har den en huvudroll i flera stämmor.
I symfoniorkestrarna fick den sin givna plats senare än de andra blåsinstrumenten men sjunger där vackert solo eller i par. Självaste Hector Berlioz föll i hänryckning över dess klangmöjligheter.
Att få höra fyra klarinetter tillsammans är ovanligt, men det finns en hel del originalmusik, engelsk och än mer fransk i första hand. Och FYST-kvartetten hör till dem som spelar den.
Alla fyra har gått för samma lärare på Musikhögskolan i Malmö, vilket kan vara en förklaring till det vi hörde i går härligt samordnad klang och så naturligtvis en högt driven teknik som lät dem lyckas även med riktigt svår musik.
Ruskigt krävande verkade Prélude et Danse av fransmannen Marc-Carles: först massor av kromatik och spel i högsta lägena (rent bådadera); sedan rytmiskt trixande med att få till dans av allt assymetriskt räknande (inte helt färdigt).
Pierre Max Dubois lärde av Milhaud och blev en humorist i efterkrigstidens Frankrike. Men till saxofonkvartettens spirituella nivå nådde han inte i motsvarande verk för klarinetter.
Arrangemang måste också till för omväxlingens skull, och mycket njutbart klingade Gösta Haags I Dalaton och Lille Bror Söderlundhs Folklig vals, inte minst tack vare melodistämmans kvaliteter.
Av Dvoraks humoresk och Brahms ungerska dans nr 6 kunde man möjligen önskat sig ett friare och samstämmigare liv i föredraget.
Och så blev vi underhållna av det jazzigt showiga som hör klarinetten till med härligt drag i synkoper och tuffare klang i Templetons Bach Goes to Town och Bersteins America.
Fride Jansson
Så jobbar vi med nyheter