Fyra som låter som åtta
I år har det gått en snitslad bana från flöjt och gitarr till gitarr och sång och sist enbart sång.
Livsnjutarvädret kan ha bidragit till att de båda första programmen tyvärr fick lite mindre publik än väntat, medan sångkvartetten Vox i går kväll hade fullsatt, 147 personer.
Det var de verkligen värda, men naturligtvis bidrog också det faktum att det nybyggda Lusthuset nu användes för allra första gången.
Det är ljust och rymligt under sitt konformade tak, och genom glasfönstren spelar åstranden och grönskan utanför med i det som sker inomhus.
Stengolv och glas borde givit en väldig efterklang, men under gårdagens provkonsert kändes akustiken inte alls sådan, snarare en aning kort.
Nu verkade detta inte vara något problem för de fyra rutinerade sångarna i Vokalkvartetten Vox fyra profilerade röster som solister och som grupp skönt förenade i välljud. Och med stäminsatser och tonprickningar hur säkra som helst.
Programkomposition och framförande måste kraftigt berömmas. De inte bara sjöng utan förklarade och översatte till svenska och spelade ibland också teater samtidigt. Och bjöd på allt från enkel homofoni till totalt självständighet i ord och ton i varje stämma i Fredrik Österling sentimentala etyd. Plus humorn i ett par tonsättningar av Tage Danielsson: "Aftonbön för bantare" respektive "Hur en skönhets dag förflyter".
Den moderna avdelningen före paus hade temat blommor och bin och spände från "Uti vår hage" och folkvisor till tonsatt nonsens och en hyllning till Taraxacum vulgare, tonsatt rakt ur Björn Ursings handbok. Och så fick vi skratta åt hur Hans Lunell klätt Trollmorsvisan i barocksvitens tonkostym.
Efter paus steg temperaturen när Vox tog oss till 1600-talets värld av erotiska madrigaler och frispåkiga visor plus något smakprov på dess engelskt tårdrypande melankoli hos John Bennett. Och med svenska texter har väl aldrig Orlando di Lasso eller Purcell varit fräckare än i går.
Lördagen på Ökna bjöd också på sång, solosång med ackompanjemang. Men mezzosopranen Katharina Böhm hade inte någon pianist med sig utan gitarristen Carl Thomas Melin.
Det gick ofta utmärkt och förstärkte det intima intrycket, exempelvis i sångerna av Fauré, men där måste erkännas att jag för alltid är präglad av barytonen Gérard Souzay och hans innerliga, varmt vibrerande timbre.
Katarina Böhm gjorde också något vackert av dessa sånger, speciellt den hyperromantiska "Efter en dröm".
Men i början fanns det några hack i röstflödet, och det tog även ett tag innan mjuka övergångar från starkt till svagt och vice versa ville infinna sig.
I sångerna av Hallnäs visade hon en stark sida: en fantastisk förmåga att svinga sig över expressionistiska intervall i "När skogens källor tystnat" och gestalta en extatisk frihet i "Mitt hjärta är en bur".
Men så har Katarina Böhm sjungit mycket modernt och dessutom drillats i Radiokören under många år.
För Satie hade hon glamour och flirt i röst och mimik, men här och på några andra ställen må sägas att jag saknade det mer sonora och pådrivande pianot. Inte heller låg alla snabba introduktioner väl till på gitarren.
Man kan nog säga att det var bäst när Carl Thomas Melin fick spela gitarrmusik i original. Fernando Sors Trollflöjt-variationer visade sålunda på en driven speluppfattning, även om nu inte riktigt alla snabba toner ville sitta på plats.
Och när Böhm och Melin förenades i ett originalverk, den engelske gitarristen John Duartes "Five Quiet Songs", kom det allra bästa: musik skriven för Peter Pears, ofta som vore den av Britten, med recitativiskt upprepade toner i dödens och tystnadens närhet men också med drag av jazz och cabaret i några sånger.
Så jobbar vi med nyheter