Gambia en smak av paradiset
På bara några sekunder hade tusen svarta män samlats runt mig, glott hotfullt på varandra, men flinat hjälpsamt mot mig, varpå en av dem ryckte tag i min väska och släpade iväg med den, och mig!... i ett fast grepp, mot den väntande turistbussen, som skulle ta oss till våra hotell.
Mannen baxade in den välpackade väskan i bussens bagageutrymme och övergick därefter åt att stirra på mig. Det var då det slog mig hur hjälpsamma gambianer är. Att han fortsatte stirra på mig, och nu i en gäll, upprörd ton började skrika Muuuney! Muuuney! fick mig att inse att de inte bara är hjälpsamma, de tjänar pengar på det också!
Vägen från flygplatsen till hotellet är något som jag aldrig kommer att glömma. Det enda en gambian behöver göra för att få sitt körkort är att betala sexhundra kronor, samt visa upp att han vet var gasen och växeln sitter. Då kanske ni förstår varför jag tyckte att det var en något säregen upplevelse att färdas på dessa vägar för första gången. Om jag dessutom nämner att alkohol och dylikt i samband med bilkörning är absolut lagligt, så förstår ni att jag var livrädd. Att vägarna har vissa likheter med ryggen på en kamel förhöjde inte precis upplevelsen.
När vi var framme vid hotellet, och jag hade lyckats smita förbi hjälparna, som även där plötsligt dök upp från tomma intet, kastade jag mig ut på stranden. Och insåg att jag kommit till paradiset.
Det vresiga vattnet som piskade den gyllene stranden, med massiva, röda klippor i bakgrunden, och en kokhet sol på himlen, det var helt enkelt perfekt. Här skulle jag kunna tillbringa resten av mitt liv. Efter en förhållandevis myggfri natt vaknade jag utvilad, och redo att ge mig ut på äventyr! Så fort jag stack min bleka näsa utanför hotellets trygga idyll överrumplades jag av vänliga killar som undrade vart jag var på väg.
Vi kan följa dig, intygade de. Och det var ingen som helst idé att säga ifrån. Hotellets personal kallar dessa killar för bumpsters, eller hustlers, och menar att de gör allt för att hitta turistpolare, som de kan ta med på utfärder och guida runt i staden, för att sedan med stora bruna, bedjande ögon be om en liten ersättning. De menar alltså att man inte ska låta dessa killar hjälpa en, utan istället förlita sig på hotellets guider.
Men faktum är att killarna tar betydligt mindre betalt, och tar ut en på mycket intressantare äventyr än hotellets personal. De är även superfattiga, och försörjer ofta hela sin familj på de futtiga pengar som de lyckas tjäna ihop under turistsäsongen. Och alla hustlers som jag träffade var genomärliga, jättegulliga killar. Här fanns inget våld, alla tog sig tid för varandra och trots fattigdomen så sprudlade de av välvilja och livsglädje. Överallt kände du dig välkommen och trygg. Rasta-kulturen är väldigt populär bland de yngre, manliga invånarna. Annan rolig information kan vara att det malariavaccin som du antagligen pröjsat uppåt tusen spänn för finns att köpa på varje gambiansk supermarket för knappa sextio kronor. Otur för mig.
Nu kanske du blir avskräckt, men bli inte det, trots allt har jag nämligen kommit fram till att dessa guppiga vägar, små män som skriker boomshakalak och snor dina väskor, samt solen som gör dig till en kräfta på fem röda, är alla delar av det som gör Gambia till just Gambia. Och Gambia kommer alltid att vara mitt Eldorado.
SOFIE SCHÖLD
Så jobbar vi med nyheter