Gav sitt allra bästa

Då vet alla att det handlar om att Baltic Harmony står för underhållningen.
Denna gång såg jag sista föreställningen, och då var alla uppenbart uppsjungna och beredda att ge sitt allra bästa en sista gång. Ska man peta i det sångliga får det bli att klangen ibland var åt det nasala hållet. Och att starten med White Christmas inte satt så rent som allt gjorde senare.
Annars gladde kören enormt med att verkligen sjunga ut och texta så det blev tryck i ”Santa Claus is coming to town.
Kompet från piano, bas och trummor gjorde mycket till för att skapa variation och driv i låtarna (fast pianot lät väldigt mycket som ett barpiano).
Och när det blev ”Jingle bell rock” såg vi också en enkel men effektiv koreografi av dans på stället två och två.
Det fanns ofta något charmigt avväpnade över denna snygga julshow. Jag bara älskar när det blir rapping från pepparkakeland. Och när vuxna låtsas vara busiga barn med ”Ta hit paketen nu” (roligt med en alldeles ny gammal sång, om jag minns rätt.) Totalt sett var det annars inte så mycket för barn denna gång.
En damkör borde förstås inte ha så skoj i köket så det blir Calypso med alla grejer som finns där som rytminstrument. Men det feministiskt korrekta kan väl få stå tillbaka så här på scenen i alla fall?
Och en stunds uppror med allt det ljuvligt juliga kom när smågrupper av kören kom in med var sin julsång som efter hand blev till ett enda kaos för överstressade julnerver. Så kan det kännas när affärernas julmusik krockar med varandra.
Lite mer svårflirtad denna gång var jag av de mer sentimentala eller känslofyllda sångerna om barns klara ögon och att ta himlen i sin famn och att tända ett ljus. Men sådana ska förstås också finnas med.
Ett nytt inslag var att en folkmusikgrupp från Musikskolan fick spela några låtar i mitten av konserten.
Sådant som fiolslingorna runt en luciasång gjorde mig lycklig över att det finns en tillväxt från de yngsta och upp till gruppens äldsta, som drev musiken effektivt på gitarr och kontrabas.