Ge hysterin en chans
Regi och scenografi:
Ole Anders Tandberg
Kostym: Maria Geber
Ljus: Ellen Ruge
Översättning: Lars Erik Blomqvist Dirigent: Leif Segerstam
Kungliga Hovkapellet
Äntligen Prokofjev och äntligen något att bita i? För sångare, musiker och publik!
Va, håller ni inte med? Kanske fastnade ni framför TV:n nyligen och tyckte att tre timmar med hans Krig och fred i bildrutan blev för ryskt, för tungt och för långt?
Ge då Stockholmsoperans nya Prokofjev en chans. Det är Sverigepremiär och lär dröja innan Brinnande ängeln dyker upp på en svensk scen igen.
Här finns Mussorgskijs allvarsamma ryskhet, det djävulska från Faust, impressionismens klangskimmer, skräcken från Riddar Blåskäggs borg och det expressionistiska utanförskapet hos den hunsade Wozzeck plus både svart magi och svart humor.
Och det finns inte många döda stunder under de två timmar som de fem akterna tar att spela. Tvärtom bjuder de på något av det mest intensiva jag upplevt på länge detta trots åtskilliga invändningar och mängder av frågetecken.
Men hur skulle alla frågor kunna vara besvarade efter en opera som denna? Prokofjev höll på med den under drygt 30 år fram till sin död 1953. Under Stalin var den otänkbar och kom upp på scenen först 1955 och då i Italien.
Handlingen kan verka helt omöjlig men har ändå en drabbande angelägenhet. Riddaren Ruprecht blir blixtförälskad i Renata, en ung kvinna som bara lever i minnet av den brinnande ängeln Madiel, som fyllde hennes barndom och tonår med salighet och extas men också självplågeri.
Ingenstans finner hon lyckan igen. Hon tröstas av den tålmodige Ruprecht, lockar honom skenbart men låser sig inför hans kroppsliga krav på kärlek.
Återstår till sist bara klosterlivet som räddning, men det misslyckas, och inkvisitionen dömer henne till döden.
Handlingen bygger på en samtida nyckelroman om en neurotisk kvinna och två rivaliserande män av den ryske symbolisten Valerij Brjusov.
Miljön är ett senmedeltida Köln med himmel och helvete, änglar och demoner ständigt närvarande för människorna.
Nu har på gott och ont det norsk-svenska teamet förlagt allt till 1900-tal och fyrkantig sovjetrealism.
Vi börjar på ett billigt ryskt hotell i bordellrött, bakom vilket öppnar sig en sal på ett hospital med stålrörssängar en trolig förvaringsplats under Stalin eller hans efterföljare för en hysterika som Renata.
Kliniskt ljus är nu inte det bästa för övernaturliga uppenbarelser, men tack vare ett uppbåd av skräckeffekter, ljusväxlingar och skuggprojektioner lyckas man ändå samspela med och förstärka den feberheta musiken.
Och musiken vinner verkligen på träget lyssnande. Melodier är här ont om, men några ledmotiv ger stadga åt en symfonisk utveckling. Och Hovkapellet tar vara på allt, från viskningar till skrik.
Den som vant sig vid Gergievs drivande hetta på inspelningen live från Kirovteatern må finna Segerstam alltför lugn emellanåt. Men desto starkare släpper han helvetet löst i sista akten.
Och det behövs, för sceniskt är det svårt i dag med religiös hysteri i hospitalsmiljö, när nunnedok inbjuder till voyeurism och den yttersta erotiska lockelsen.
Huvudrollerna är sanslöst krävande och värda att se och än mer höra i sig.
Främst Gunilla Stephen-Kallin, som med flickans ljuva röst minns sin barndom och med den besattas monomana rabblande har en fantastisk kraft i höjden.
Tord Wallström gör Ruprecht tung och tålmodig, ibland erotiskt våldsam och sedan skamsen, och har röst för nästan allt Prokofjev kräver.
Katarina Nilsson låter lika fräsch som hon ser ut, men varför denna pilskhet hos värdshusvärdinnan?
Fotomodellvacker är också Marianne Eklöfs spåkvinna i högklackat, men varför?
Magnus Kyhle får briljera med röst och krumsprång, och hans ständigt närvarande Mefistofeles i knallrött dyker också upp som boklärd, som ockult filosof och som läkare effektivt faktiskt!
En mer skräckinjagande basröst än Lars Arvidsons hade sedan inte skadat för inkvisitorn. Nu blir han ett väl lätt byte för damkörens våldsamheter.
Fride Jansson
Så jobbar vi med nyheter