Genväg till bredband
Av Rosengrens löften blev som vanligt ingenting. Stora delar av svenska folket kan ännu inte få snabbt Internet i hemmet. Ännu värre är att många av landets företagare också saknar denna möjlighet.
Telia valde att bygga vidare på befintlig infrastruktur för att tillhandahålla ADSL en billigare och långsammare form av dataöverföring (cirka 500 kbit/sek) än verkligt bredband (2 Mbit/sek). Även om ADSL är långsammare ger det i alla fall ständig Internet-tillgång, till ett någorlunda vettigt pris. Men inte ens denna lågprislösning täcker idag mer än 75 procent av befolkningen.
ADSL skulle faktiskt kunna vara en mellanstation på vägen till verkligt bredband till hela folket den digitala allemansrätt som centerpartiet ensamt har krävt i riksdagen. Men då måste lösningen verkligen finnas tillgänglig i hela landet. Telia förklarar den långsamma utbyggnaden med att de områden som inte täcks är olönsamma. Det är konstigt att redan 95 procent av danska folket har tillgång till ADSL. Är danska landsbygden mer lönsam än den svenska?
Skillnaden mellan Danmark och Sverige är att TDC, det gamla danska televerket, privatiserades helt 1998. Sedan dess har staten i sin uteslutande lagstiftande roll kunna sätta press på TDC för att säkerställa en snabb bredbandsutbyggnad. Andra operatörer i Danmark, däribland Telia, betalar cirka 110 kronor per uppkoppling till TDC för att tillhandahålla ADSL till danska folket. I Sverige kräver Telia cirka 230 kronor för samma tjänst där den nu är tillgänglig. Självklart motverkar detta efterfrågan i Sverige.
För att säkerställa konkurrensen på svenska tele- och bredbandsmarknaden borde statens dubbla roll som storägare i Telia och lagstiftare upphöra. Telia måste privatiseras helt. Först då blir Post- och Telestyrelsen helt självständigt att driva på för en bättre täckning för ADSL och staten kan på så sätt ta sitt ansvar för att säkerställa verkligt bredband till hela landet.
Så jobbar vi med nyheter