Ger nytt liv åt pianotradition

Speciellt flickorna borde uppfostras till att kunna spela. Hög och låg musik arrangerades också för piano och spreds på så vis, innan det fanns grammofon.
Ett speciellt gott rykte hade det fyrhändiga spelet på ett instrument. Men alla som provat vet hur svårt det är – hur lätt man blir osams med sin partner om fart och styrka plus att det är svårt att få plats. Herr och fru Dominique verkade ha löst alla dessa problem och hade dessutom hjärtligt roligt under tiden och hann med förälskade blickar och en kindpuss.
Och de gav nytt liv åt denna tradition genom att spela också modernare stycken. Roligast var när de lät publiken önska melodier till ett improviserat potpurri och de plötsligt kastade om ordningen så det blev ”Solöga” och ”A-train” före ”Man ska leva för varandra” och sedan ”Intåg i sommarhagen”, ”Summertime” och sist ”Farfars vals”.
Kanske inte stor musik och ibland ryckigt men just roligt för stunden. Och i det sommarpotpurri som de förberett var det en högre teknisk nivå förstås.
Svårt var det med det jazziga i denna kyrkas långa efterklang, så snabba ”Joy Spring” blev klanggrötig. Kanske bidrog det också till att ”The Man I Love” kändes onödigt hårdhänt och till att så mycket försvann i ”Liebestraum” trots att helhetens trånande fungerade så bra.
Imponerande kraftprov gjorde de av den bullrigt gladvirtuosa ”Ungersk rapsodi” av Liszt.
Bäst på alla sätt blev originalstyckena av Ravel och Debussy, men så var ju dessa båda hyperkänsliga för klanger till sagor respektive gamla antika bilder. Speciellt ”Den förtrollade trädgården” fick i går en mäktig stegring mot slutets klockklanger.
Viktigast var att vi fick hörs koltrasten sjunga i Carl-Axels tolkning av Messiaens stycke.