Gert tror på ett gjutet nytt OS-guld till NKK
I morgon kan Henrik Nilsson från Nyköping vinna OS-guld i kanot. Frågan man Gert Fredriksson är saken så gott som klar. Henke och Markus grejar det, tror Sveriges främste olympier genom tiderna.
Gert Fredriksson vann sex OS-guld, det sista som 40-åring i Rom 1960. Så många OS-guld har ingen annan svensk vunnit och han är en av de absolut främsta i världen. En gång på 1950-talet blev han vald till världens främste idrottsman.
Ända fram till förra sommaren paddlade Gert Fredriksson dagligen ute vid stugan på Enholmen. Sedan dess har han inte riktigt vågat.
Läkarna kan göra nästan vad som helst, men när det gäller det här kan de inte göra någonting, säger Gert och menar den gröna starren.
Synen må det vara lite si och så med. Kroppen är fortfarande stark nog för promenader och humorn har han kvar.
Jag vann ju många av mina guld på 10 000 meter. Men milen är inte kvar. Det blev väl för jobbigt för dom. . .
Han fyller snart 85 år Gert hälsar att det går bra att skicka presenter den 21 november men tycker inte att de gyllene åren på 50-talet känns långt borta.
Det händer titt som tätt att jag tänker tillbaka. Bäst minns jag olympiaden i Melbourne 1956. Det är mitt finaste minne. Jag hade bestämt mig för att vinna två guld och var bättre tränad än någonsin. Det var en sådan skön känsla när allting stämde.
I Melbourne gick han också plus ekonomiskt, något som var extremt ovanligt på den tiden.
Jag fick ju inga pengar men jag hade en kanottillverkare i Västerås och en i Danmark. Båda sa att jag skulle få behålla kanoten om jag vann OS-guld i den. Så jag tog den ena på tusen meter och den andra på milen. Sen hade jag två fina kanoter att paddla i.
Nilsson och Oscarsson får pengar från den olympiska kommittén för att kunna genomföra sin OS-satsning. De pengarna och bidrag från sponsorer gör att de klarar vardagen utan att behöva arbeta. Gert Fredriksson betalade allt själv.
Jag jobbade på brandkåren och var tvungen att ta ledigt ett par timmar om dagen för att kunna träna. Jag fick själv betala kostnaden för min ersättare.
När jag fick höra att ett företag sponsrade Henriks OS-satsning med 50 000 höll jag på att trilla omkull. Men hade de kommit till mig på den tiden hade jag förstås lyft på hatten, tackat och tagit emot.
Guldmedaljerna har Gert Fredriksson skänkt till kommunen. De finns på Stadshuset och det händer att Gert knallar in och tittar och minns.
Varje gång det är OS ringer tidningarna och vill prata minnen. Det har han inget emot. För några veckor sedan var Göteborgs-Posten i Nyköping och gjorde ett stort reportage till en bilaga inför OS.
Det är bara trivsamt. Det är skönt att vara ihågkommen. Men om jag inte hälsar på folk på stan så får dom inte tro att jag gått och blivit högfärdig. Det är svårt för mig att känna igen människor nuförtiden.
Gert förhör sig noga om när finalerna går i Aten. Han tänker sitta och hålla en hård tumme på fredagsmorgonen när K2 1 000 meter körs.
Men jag har inga råd att ge. Henrik vet bäst själv hur han ska göra. Själv gick jag alltid mina egna vägar. Det gällde att lita på sig själv. Man fick vara lite grann av den ensamma vargen.
Man att det kommer att gå bra, det är han övertygad om.
De har ett bra utgångsläge och jag ser ingen orsak till varför det inte skulle gå bra. Gör dom sitt bästa går det vägen. Det är viktigt för sporten att dom lyckas. Det ska bli skoj att titta. Silver är en bra ursäkt, men det är ju guld det ska vara.
Säger en som borde veta.
Så jobbar vi med nyheter