Girighetens röda och generade ansikte

Portarna är på väg att stänga i Wanjagate. Söndagens extramöte och måndagens sena presskonferens i LO-borgen har hittills resulterat i att ordföranden Wanja Lundby-Wedin lämnar flera av sina 24 styrelseposter däribland styrelseposten i AMF Pension. Den högsta företrädaren för en avtalsorganisation kan naturligtvis inte sitta kvar i en styrelse om hon inte tar sig tid att läsa just avtalen.
Bonusskandalen i AMF är en riktig, riktig blunder. Stödet för Lundby-Wedin är därför naggat i kanten. Enligt uppgifter till Ekot ifrågasatte en rad tunga LO-förbund om hon överhuvudtaget kunde vara ordförande. Nu vet vi beskedet. Samtliga femton förbundsledningar backar henne - i alla fall inför allmänheten.
Därmed inte sagt att stormen har blåst över. Ännu värre än bristande stöd hos fackföreningsledarna är att en majoritet av LO:s medlemmar uppger att de inte har något förtroende kvar för ledningen. Arbetarrörelsen kan alltså fortfarande vara på väg att vända Wanja Lundby-Wedin ryggen. Positionsförflyttningen från stöd till svek personifierades i helgen av maktspelaren och partiledaren Mona Sahlin.
Det svaga opinionsstödet gör att Sahlin och Socialdemokraterna är i starkt behov av en syndabock. I det rådande samhällsklimatet, med en ökad skepsis mot höga bonus- och pensionsavtal, är det inte svårt att se vem som var tänkt att offras. Lundby-Wedin har gett den fackliga korruptionen och de frikostiga ersättningarna ett rött, generat ansikte.
Det skulle knappast förvåna om Socialdemokraternas partiledning, mellan skål och vägg, inte vill se henne som huvudtalare på Norra Bantorget i Stockholm den första maj. Wanja Lundby-Wedins trovärdighet när hon talar om klassamhällets och kapitalets girighet kommer inte vara särskilt hög. Däremot är det inte hennes fel att hela arbetarrörelsen just nu verkar befinna sig i ett fritt fall.
Lundby-Wedin är inte orsaken till, utan snarare ett symptom för, en rörelse som förlorat kontakten med väljarnas bistra vardag och som fortfarande inte hämtat sig från den kollektiva chock man fick när Moderaterna bestämde sig för att bli partiet för det arbetande Sverige.
Lundby-Wedin har utan tvivel visat ett bristande omdöme när hon satt sig i den ena styrelsen efter den andra. Men det är inte hennes uppgift att ena och leda oppositionen, det är inte hennes uppgift att formulera en slagkraftig och socialdemokratisk regeringspolitik. Skuggan av Socialdemokraternas kräftgång i opinionen faller ännu tyngre över Mona Sahlin och hennes rådgivare. Frågan är hur länge arbetarrörelsen kan och vågar hålla portarna öppna för sin partiordförande.