Efter att ha ägnat våren åt att turnera med föreställningen Sjung tills du stupar, står Tommy Körberg återigen på Bomans scen i Trosa. Med utgivning av memoarer och en turné som sammanfattar karriären skulle de senaste åren kunna uppfattas som ett slags bokslut, men slutsjunget är det definitivt inte för mannen som blivit både älskad och ifrågasatt under hela sin karriär. Kanske allra mest älskad, om man ska utgå från den publiktillströmning han fortfarande genererar.
Körberg inleder kvällen med Mitt liv och fortsätter med ytterligare en låt från senaste skivan som, precis som memoarerna, tecknar hans livsresa. Han fortsätter att leverera nytt material men är smart nog att strössla med gamla hits som Fattig bonddräng, Fait accompli och Judy min vän för att hålla publiken varm.
Men där har han ingenting att frukta. Hans patenterade pipa håller fortfarande riktigt hög kvalitet och även de halvljumma låtarna kommer till sin rätt i en fullsatt trädgård en sommarkväll. Och lite rörande blir det allt när han sjunger Don Henleys Wedding day, i Tomas Andersson Wijs översättning, för sin fru på deras sjuåriga bröllopsdag.
Bandet backar upp honom totalt men ges också lite eget spelrum, som i Carl Flemstens finstämda tolkning av Nino Rotas Fellinis vals.
Att Körberg känner sig hemma på Bomans är uppenbart. Han har både fru och vänner i publiken och skämtar friskt från scenen. Hans småsnuskiga mellansnack drar ned lika mycket jubel som sångnumren och visar på en hel del självdistans. Körbergs filosoferande kring åldrande, vikt och äktenskap är stundtals i klass med valfri svensk ståuppares.
Men när han börjar prata om journalisten Hanna Fahl i termer av kvasiintellektuell pladdermaja är finessen som bortblåst och bara unken gubbighet återstår.
Kristin Boman utlovade en lång konsert och när den här tidningen gick till tryck verkade Körberg fortfarande ha mycket kvar att ge. Musiken ekade ut över Trosa i den sena kvällen och kanske gör den det än.