Glädje och oro med ny njure
Det är bara sex veckor sedan Lisbeth Wångmar fick sin nya njure. Ett organ som gett henne frihet från evighetslånga dialystimmar. En gåva hon önskar att fler kunde få, bland alla sjuka som väntar på nya organ.
I år är det också 40 år sedan den första njuren transplanterades.
För Lisbeth Wångmar, egenföretagare med hudvårdssalong i Nyköping, är det fem år sedan hon fick veta att hennes njurar fungerade dåligt. En natt, för två år sedan, försämrades hennes tillstånd drastiskt. Hon fördes till lasarett och fick akut dialys.
Två år följde, där dialysen som renade hennes blod, var hennes ständige följeslagare. Tolv timmar i veckan, sex timmar per gång. Ingen dröm för en ensamföretagare.
Plötsligt, en tidig augustimorgon, ringde de från Akademiska sjukhuset i Uppsala. En njure väntade på henne och det var bråttom.
En del kanske tror att man blir glad då. Men i det läget känns det inte så. Jag var rädd, och tänkte på att jag kanske inte skulle överleva operationen, berättar Lisbeth Wångmar.
Själv minns hon inte mycket, varken av den hastiga resan med maken Mats-Åke vid ratten eller vad som hände innan hon sövdes.
Men när jag vaknade upp kändes det underbart. Jag fick veta att jag hade kissat på operationsbordet. Då visste jag att allt hade gått bra!, säger hon humoristiskt.
Sedan dess har hon envist erövrat tillvaron, steg för steg. 14 olika mediciner ska tas varje dag, för att hindra kroppen att stöta bort njuren. Hon är trött i kroppen, orkar knappt gå runt kvarteret.
Däremot är jag inte alls så hängig och grinig som jag var innan operationen. Och jag slipper klådan på kroppen, som drabbar många med dåliga njurar, berättar hon.
Två tankar vill hon dela med sig av. Den ena är att det inte är enbart rosenrött att få en ny njure.
Det är också förenat med mycket oro, till exempel tankar om hur länge den ska fungera.
Men hon vill också förmedla det lugn, som hon själv har känt på Nyköpings lasarett och Uppsala Akademiska.
Jag har blivit bemött som en person, inte som ett kolli. Det har funnits humor och värme hos personalen, och jag har känt mig trygg.
Vårt möte sker vid Jönåkers golfbana, där Lisbeth är hemtam sedan många år. Här svingar hon redan klubban, även om det dröjer tills hon orkar gå alla 18 hålen. Snart hoppas hon och Mats-Åke kunna göra en efterlängtad resa, om proverna är bra.
Hon har en önskan till alla oss andra som lever med friska organ i kroppen:
Lämna donationskort! Det kan ge människor livet tillbaka. Det finns nog ingen större gåva att ge.
Så jobbar vi med nyheter