Glenn Millers låtar i lyxförpackning
The Good Old Times. Då spelade de stora swingorkestrarna upp till dans på den tidens flotta ballrooms. Underhållning och jazz gick ihop.
Men i bildernas och skivalbumens förgyllande skimmer verkar det ha varit en härlig tid i ovetskap om det andra världskrig som väntade.
Och så var musiken bara så otroligt svängig eller balladromantisk och öronsmekande. Och vokalisterna sedan, som fick glida med ljusa röster på melodier som Sentimental Reasons och Tears in My Heart.
Och det fanns trombonister som Tommy Dorsey och Glenn Miller, som fick sina lurar att sjunga som röster så himla vackra utan skarvar. Och de blev legender som bandledare.
Man kan förstå att det i dag är frestande att vilja återuppväcka denna musikens guldålder.
Riktigt fint och rumsrent är det kanske inte med sådana projekt, inte riktig jazz, liksom. I värsta fall business. Eller som ett klingande museum när tiden i övrigt gått framåt.
Tony Jagitsch och hans österrikiska orkester i exakta Glenn Miller-kostymer för ett tag sedan i Culturum minns jag med glädje.
Och i går var det dags igen för Jan Slottenäs och hans mannar alla i elegant smoking med rött i fluga och näsduk.
De var här för ett par år sedan men ville gärna komma tillbaka, vilket är en komplimang till Culturum och dess publik.
Och en stor publik fanns på plats även i går för att svepas med av inledande Moonlight Serenade med sentimentalt trombondarr på dragen och sedan direkt knockas av In the Mood.
Här kom omedelbart sådant som skulle glädja under hela kvällen: det täta sektionsspelet och det svängiga kompet, inte minst tack vare att Mikel Ulfberg så elegant höll till med vänster trumstock på highhaten, inte på ride-cymbalen.
Och för att vara en hel kväll med Glenn Miller så blev den inte bara String of Pearls utan också rejält omväxlande. Little Brown Jug bjöd på muskeltrumpet av Carl-Olle Andersson medan Håkan Nyqvist var mjuk och lyrisk i Keep em Flying.
Brasset hade massor av klangliga tricks för sig med olika sordiner som det lät guld om. Och saxarna verkade kunna byta hur som helst mellan olika rörblås.
Men så satt där också musiker som Robert Nordmark och Alberto Pintón. Och den viktiga lead-klarinetten smektes upp på toppen av Kajtek Wojciechowski i ballader som Fools Rush In.
Svagt kunde de också spela och med långt crescendo, som i bluesiga låten med långa titeln It must be jelly cause jam dont shake like that. Eller med riktigt ös, som i Song of the Volga Boatmen.
Julmusik var också utlovad, men den var klokt nog ransonerad till White Christmas och When You Wish upon a Star och några till.
Tack också för att bandet spelade utan mikrofoner, förutom en till flygeln.
Och just högtalarljudet från sångarna var det enda problematiska denna kväll det ville inte bli riktigt rent. Men Linda Leje hade glimten i ögat och en del av det förföriska i rösten . Och Jens Berggren hade ansatser till att hitta den tidens vokalistklang men kom alltför ofta över i en popnasalt idiom.
Kul också att det fanns en sångkvartett med på scenen, som åminne av Millers grupp The Modernaires, men deras julsångspotpurri höll inte riktigt för rensjungningskraven.
Så jobbar vi med nyheter