Glittrande försmak av riktig opera

Och du måste älska att sjunga den där arian, även efter att du plockat sönder den i hundra smådelar och vet var rösten kan spricka.
Sedan gäller det att kriga sig till en roll och göra allt som en regissör kan hitta på i dag, som att stå på huvudet eller klä av sig (halv)naken på scenen.
Rik blir du inte, för alla roller på Metropolitan är redan tillsatta. Och skivindustrin är död och har redan spelat in allt två gånger med Maria Callas och Jussi Björling. Och hon och han är ändå ”outstanding”, får du räkna med att höra i recensionerna. Så det så!
Vanligt folk kommer att tycka att du ylar när du sjunger men är avundsjuka på det glamourösa med att resa mellan operahusen i världen. Och familj och barn kan du glömma!
Men stopp ett tag! Det är kanske inte så illa ändå. De tre sopranerna som vi såg i går kväll på Nyköpings teater har väl ändå frivilligt valt att turnera tre månader genom Sverige? Och dessutom verkade de ju ha så gudomligt roligt på scenen, åtminstone sedan de glidit ur sina vardagspaltor och fick stila i högklackat och fem sex glittriga långklänningar, eller hur?
Hjälp hade de fått av snillrika Ika Nord med att få till ett fungerande upplägg i två akter, så att kvällen inte blev långrandig och så att alla med olika förkunskaper kunde känna sig hemma.
Ja, inledningen med en svartvit stumfilm var jätterolig. Vi fick vara ”hemma-hos” de tre sopranerna med städning, tvätt och matlagning och stress att hinna till teatern. Samtidigt som vi hörde ”Faktotum-arian”, där barberaren i Sevilla skryter om hur han fixar allt åt alla.
En rad av de mest kända ”operahitsen” kom sedan på rad plus Queens ”Who Wants to Live Forever” och ”Time to Say Goodbye”, alltså duetten mellan Andrea Bocelli och Sarah Brightman.
Operaälskaren kunde roas av de ibland halsbrytande svenska texterna. Nattens drottnings krav på hämnd riktades här mot männen som kvinnorna för alltid ville lämna. Och Rosinas förälskelse var utbytt i egenkärlek hos tre divor som alla ville vara nummer ett på scenen och sjöng i munnen på varandra.
Lite åt lågbudget var det med inspelat burkigt pianoljud och dito lite väl sentimentalt orkestersound. Men det fungerade och var ofta imponerande hur de tre sopranerna i var sin seriös aria kunde hålla jämnt tempo med förinspelningen utan dirigent.
Och efter De Tre Tenorerna och den exempellösa framgången med nattkonserten i Rom 1990 var det helt rätt att sopranerna i går stal tillbaka ”Fotbollssången”, alltså ”Nessun dorma”. Lite mer tveksamt kanske med Jussi Björlings ”Till havs” men kul i alla fall med att se dem posera som Greta Garbo i filmen om Drottning Kristina.
Dags för opera på riktigt efter denna glittrande försmak, eller hur?