Svensk forskning inom samhällsvetenskap och humaniora har inte stor betydelse för övriga världen. I alla fall om man ska tro statsvetenskapsprofessorn Bo Rothstein, som har kommit fram till att svenska forskare inom de vetenskaperna nästan aldrig citeras av akademiker i andra länder (DN 15/8). Ett problem enligt Rothstein, som gör ett inlägg i debatten inför den stora forskningspropositionen som kommer i oktober.
Men vad bryr sig väl utbildningsminister Jan Björklund om humaniora och samhällsvetenskap? Folkpartisten har gjort sig känd som de enkla lösningarnas politiker med återkommande populistiska utspel. Kepsen av i klassrummet, stryk tramskurserna på gymnasiet och satsa på forskning som skapar framgångsrika svenska företag. Det sistnämnda har betytt att många nya miljoner gått till forskning inom medicin och teknik, samhällsvetenskap och humaniora har bortprioriterats.
Björklund har varit kortsiktigt produktorienterad och till synes inkapabel att komma över sin rädsla för så kallad flum. I arbetet med den kommande forskningspropositionen kunde man önska att vi hade en utbildningsminister med en mer raffinerad analysförmåga än Björklund hittills har uppvisat när det handlar om forskningspengar.
Spetsforskning inom humaniora och samhällsvetenskap behövs i de företag som ministern drömmer om. Globalisering, klimatförändringar och migration påverkar näringsidkare precis som det påverkar politik och enskilda individer. Morgondagens framgångsrika företag behöver tillgång till banbrytande forskningsresultat inom globala studier, språk, massmedier och sociologi, för att bara nämna några discipliner.
Jan Björklund återkommer gärna till hur det var när han själv gick i skolan med utgångspunkt i att det var bättre förr. Det borde vara uppenbart för ministern att det som gällde på 1900-talet inte kan kopieras och klistras in i 2000-talet.