— Det kändes som att de skulle trilla av stolen när vi frågade om de ville ha två män, två kvinnor eller en av varje som umgängespersoner, säger han.
— Först lät det väl hoppfullt men nu upplever jag att kommunen drar på det, de är inte snabba. De säger inte till i förväg vilka papper de här personerna ska ha med sin till mötena utan det berättas först på plats och så får de kommer igen. Det här hade kunnat gå på två veckor om de hade lite go i dig, men det känns väldigt segt just nu.
Runsvik säger att det ser likadant ut över hel landet.
— Gnesta är inte unikt på så vis. Dem här typen av ärenden tar ofta flera månader, speciellt när det rör sig om pappor. Det är helt galet, och så undrar man varför den psykiska ohälsan ökar bland barn?
Man han tycker sig också kunna känna av förändringens vindar.
— Ja, det är en förändring på gång. Som en tidvattenvåg som blir starkare och starkare. Jag har god tillförsikt till att det kommer bli bättre. Det känns lovande för de barn som drabbas. Och vad gäller Anders så tror jag att han snart kommer få träffa sina barn, jag hoppas att det blir till deras familjeträff.