Stens politiska engagemang väcktes 1968, det år som kommit att bli en symbol och en term – 68-rörelsen – för den politiska vänstervåg som svepte över stora delar av västvärlden kring början på 70-talet. Efter att ha fått avslag på sin ansökan om att få göra vapenfri tjänst kom han i kontakt med Vapenvägrarnas centralorganisation, som hjälpte honom att skriva en överklagan. I samma veva drogs Sten med i rörelsen och började dela ut flygblad och delta i demonstrationer.
– Vapenvägrarnas centralorganisation deltog i stora demonstrationer, men det var alltid vår lilla grupp som hade flest poliser runt sig. De tyckte att vi i högsta grad var intressanta, säger han och skrattar åt minnet.
– Men man brydde sig inte om sådant då, på den tiden visste alla att SÄPO registrerade folk.
Då jobbade Sten som elektronikkonstruktör, men började märka hur han slutade få jobb hur ofta han än sökte. Varje gång som det i stort sett var färdigt fick han till slut veta att han inte kunde anställas.
– Jag förstod senare att det hade att göra med mitt politiska engagemang, säger Sten som började studera på folkhögskola för att komma ifrån allt och sedermera började jobba som waldorflärare.
Inför valet 1982 gick han med i Miljöpartiet och skötte valkampanjen i Hölö genom att ställa upp ett bokbord och dela ut valsedlar. Året därefter flyttade Sten till Gnesta och var 1984 med om att bilda lokalföreningen Miljöpartiet Östra Sörmland Trosa/Gnesta. Men det var först 1988, när partiet kom in i riksdagen, som Stens liv som heltidspolitiker började.
– Det blev ett heltidsjobb med en halvtidslön, säger han och skrattar.
– I början var vi väldigt illa ansedda, det var ingen som ville ta i oss. Men i Nyköping blev det roligt, för där kom vi in som vågmästare och det var ingen som var van vid hur man skulle bära sig åt med sådant.
En av de största lärdomarna som Sten dragit av alla sina år i både kommun- och landstingspolitik är att politiska reformer som drivs igenom lika gärna kan försvinna vid nästa val när andra får makten.
– Men får man igenom ett fysiskt bygge, som till exempel ett stationshus, då står det kvar, säger han.
– Eller en kommundelning, tillägger Sten och syftar på när Gnesta blev en egen kommun 1992.
Debatten om Gnestas självständighet hade pågått långt innan Stens politiska tid och även han var drivande i frågan om att dela upp Nyköping och Gnesta i två kommuner. Då drömde man om autonomi och att politiska beslut skulle komma närmare samhället – men enligt Sten blev det i slutändan inte alls som man hade tänkt sig.
– Än i dag finns det en distans mellan politiker och medborgare. Här blev den politiska sidan svag och då blir det tjänstemännen som har makten.
2004 skrev Sten en motion och föreslog att kommunen skulle anlita en "vakenkonsult" för att inspirera Gnesta till att bli en positiv och attraktiv ort, till skillnad från den sovstad som han såg då, där människor endast bor och sover. Även fast motionen var skämtsamt skriven var han fortfarande seriös med premissen om att Gnesta är en sovstad, vilket han fortfarande anser i dag.
– Gnesta saknar visioner. Jag har alltid ansett att kommunen behöver vara en del av Stockholm, jobben och kulturen finns där. Jag tror det skulle bli bättre om Gnesta fick mer kontakt med Stockholm via pendeln och en större inflyttning.