“Av bönder, för bönder” är det avväpnande motto som aktören och revypappan Mats Hammarlöf anger i programmet, men det är verkligen att förminska Gnestarevyn. Visserligen är budgeten och antalet aktörer begränsade, men i gengäld kan Gnestarevyn stoltsera med ett smittande engagemang, mycket gott humör och en genuin kärlek till den egna kommunen.
Ibland tar den där kärleken nästan över, för nog känns det som om Gnestarevyn har svårt att vara riktigt vass mot sina politiker. Politikerduon Johan Rocklind och Ann-Sofie Lifvenhage dyker visserligen upp som udda superhjältepar med lite för stora planer, men i övrigt kommer styresmännen och -kvinnorna i Gnesta lite väl enkelt undan.
Men det glödande engagemanget i den egna hemorten resulterar samtidigt i några av de bästa numren. Turerna kring Laxne skola får förstås ett eget sångnummer och precis lagom bitskt blir det när den 25-årsfirande kommunens alla storvulna planer och kraschade byggplaner avhandlas. Revygängets humoristiska självdistans är också välgörande, som i gänguppgörelsen mellan Gnesta och Järna. “Vi har tre rondeller med belysning OCH en förbifart”, hånar ligisterna från Gnesta. “Men vi har bästa semlan”, kontrar Järnagänget stentufft.
Ju närsyntare en lokalrevy är, desto roligare blir det. Absolut bäst i år blir det när den galande Gnestatuppen och internetsnackisen Caligula gör entré på scen. Mats Hammarlöf påminner om en Ernst-Hugo Järegård i toppform när han med diabolisk blick bröstar upp sig och avslöjar att det var han själv som gjorde den anonyma anmälan till kommunen. För vilken tupp med självkänsla vill bo ihop med fyra hönor som heter Ronaldo, Måns, Messi och Elvis?
Gnestas uppgrävda gator, fiberhål, rondeller, gatubreddare och vattenläckor får sin egen tveeggade hyllning i Bengt Landins finurliga version av Bellmans “Stolta stad”. Extra roligt eftersom Bengt Landin var drivande i den allra första Gnestarevyn med titeln “Hjälp mig ur rondellen”. Vissa problem verkar eviga.
De åtta i ensemblen får jobba snabbt i rollbytena, och lyckas tillsammans hålla tempot högt i den tajta föreställningen. Tajmingen sitter dessutom i så gott som alla sketcher. Till exempel när Per Bormarks tålmodige rektor tvingas ta till oönskad sexualundervisning för att handskas med Henning Landins världsfrånvände pappa i en sketch där skolans kundperspektiv dras till sin spets.
Får jag önska något till nästa års Gnestarevy är det ännu mer lokalt material. Visst kan det vara frestande att håna samtidsfenomen som ängsligt ölsnobberi och felstavade sms, men det är det riktigt nära som lockar de största skratten. Möjligen kunde man också ha involverat orkestern på scen för att få till mer dynamik när aktörerna är få.
På plussidan sätter jag bra sång, den där snygga tajmingen, det smittande goda humöret och löftet i sista numret om att komma tillbaka 2018. Och så är jag väldigt glad att GW Persson fick vara med i år också, om än bara via högtalare.
Kattis Streberg