Nyheten kom med kort varsel. Det skulle bli fyra dagars gitarrseminarier i Nyköping och lika många offentliga konserter.
Oväntat men roligt. Nu gäller det bara att publiken är med på noterna också, i konkurrens med andra evenemang och med vårens vackraste långledighet för många. Det blir konsert både i kväll fredag och på lördag.
Den första konserten i onsdags hade en hyfsat stor publik. Men många var tyvärr musikovana och applåderade efter varje enskild sats. Oroliga barn och viskningar störde också en del liksom pip av olika slag från mobiler.
Inte jätteallvarligt alls, men här kunde arrangörerna undvikit en del genom att informera.
Och om musikerna spelar på relativt tonsvaga instrument i en relativt dämpad lokal som teatern och dessutom väljer att ofta använda de allra svagaste nyanserna, blir det extra jobbigt för den som vill njuta fullt ut, hur lite det än är som stör.
Åtminstone blev det så när de spelade sonatan av Bach med nr 1034. Samspelet redan här i början var annars på topp, precis som man kan vänta sig av en duo som annonserats som världsartister. Men Agnew och McAllister hade valt att tona ner det galanta och virtuosa som annars brukar höras i de snabba satserna hos Bach; nu var de snarare milda och ljuvliga, och de långsamma satserna i moll inåtvänt djupsinniga. Till det bidrog det sparsmakade från gitarren och att flöjten verkade vara en modern variant av travers av trä med mjukare och mörkare klang.
Likartad kändes också deras Celtic Suite med två stillsamma danser i fyrtakt och tretakt innan det blev mer av irländsk glöd av upprepade toner som av smattrande klackar i line-dance.
Så här långt satt jag ärligt talat och väntade på mer krydda och volym. Och det kom en hel del av det när Aisling Agnew bytte till sin otroligt virtuosa konsertflöjt av silver och bjöd på ett glänsande show-piece: Carmen-fantasin av fransmannen Borne. De hade valt att ändra en del och dra ihop jämfört med versionen med pianokomp. Att ha gitarr till ökade den spanska koloriten men minskade på dramatiken.
Som solostycke för gitarr hade Matthew McAllister valt Agustín Barrios tresatsiga La Catedral. Han var verkligen mannen att göra musik av allt detta, men oj vad jag blev förvånad över hans tolkning med så många svaga nyanser och så inåtvänt spelat, som om katedralens storhet bara var ett minne. Hos Söllscher låter katedralen stor och stolt.
Även Piazzollas tangohistoria blev en överraskning, suverän som musikaliskt samspel i en tolkning med ständiga skiftningar i tempo och volym, inte ett rytmiskt flöde utan som vore den styrd av dansarnas kroppar.