De framställs som konspirationsteoretiker, papporna som säger att de förlorat vårdnaden om sina barn bara för att de är män. Socialen i Trosa kommun dementerar att männen blir förlorarna när "barnets bästa" ska stå i fokus, har vi kunnat läsa i SN (31/7).
Trosapapporna pekar på samma könsdiskriminering som många andra separerade fäder i Sverige. Men det är en myt att kvinnor får positiv särbehandling i rätten, kontrar motdebattörer. Samtidigt visar senaste undersökningen på sajten vårdnadstvist.com att mammorna vinner 70 procent av vårdnadstvisterna i svenska domstolar.
Debattörerna jämför äpplen och päron och ingen konsensus finns kring vilka siffror som ska användas. Måhända är fädernas diskrimineringskort endast ett simpelt nummer i kreativ siffertolkning. Men hur statistiken ser ut, barnets bästa och genusperspektivets betydelse förtjänar en rejäl genomlysning.
Naturligtvis är barnets bästa det viktigaste så varför inte låta det växa upp med båda sina föräldrar, om än i olika hem? Visst har nyfödda och mycket små barn osvikliga fysiska behov av modern. Därefter går teorierna om genus och kön i sär. Dammiga tankegångar går ut på att kvinnor är bättre lämpade att ta hand om barn. I motsats säger radikalfeminister att mammor och pappor (eller andra vårdnadshavare) är precis lika bra på och viktiga för fostran och uppfostran. Och i takt med teoretikerna har läkarvetenskapen skiftande uppfattningar om hur olika funtade män och kvinnor är och hur det påverkar barnet och föräldraskapet.
Ingen konsensus där heller, med andra ord. Men den påstådda konspirationsteorin om könsdiskriminerade pappor anförs så pass ofta att en statlig offentlig utredning (SOU) är på sin plats. Svenska politiker gör anspråk på att de styr i världens mest jämställda land. Där är det inte okej att diskriminera – varken män eller kvinnor.