Göran blev posten trogen
Jag har alltid gillat mitt arbete. Det är rörligt och fritt och jag har fått vistas ute bland folk, säger Göran Andersson. Nyligen gick han i pension efter 50 år vid posten i Oxelösund.
Jag hade en kompis som tipsade mig och jag upptäckte att jobbet passade mig.
Genom åren har han sett en fantastisk utveckling. För 50 år sedan fanns inte SSAB sådant vi känner det i dag. Staden var full av gammal hus som nu är borta.
När jag började hade vi svarta uniformer med blanka mässingsknappar. All sortering skedde för hand. I dag sköts den av datorer som kan läsa postnummer. Brevbärarna behöver inte ens lära sig gatuadresserna.
Det sägs att fax och email tagit över och att postmängden har minskat, men det är inte Görans intryck.
Nej, breven kanske är färre, men reklamen och antalet tidningar har ökat kraftigt.
Att vara brevbärare är mycket mer än att bara dela ut post, menar Göran. Han har hjälpt berusade medmänniskor att hitta hem till rätt port. Han har tagit hand om skadade som gjort sig illa i hemmet.
Jag har mött mycket vänlighet och alltid känt mig uppskattad. Före jul har jag fått små presenter.
I dag är han visserligen pensionär, men Göran hoppar då och då in som vikarie.
Min son Jörgen är utdelningschef här i Oxelösund. Han ringer ibland, för han vet att jag kan jobbet.
I sin ungdom var Göran en duktig friidrottare. Smått historisk, faktiskt.
Jag var spjutkastare, men vann faktiskt 100 meter häck vid den allra första tävlingen på Ramdalens idrottsplats.
Han och hustrun Bodil bor numera i en lägenhet på Frösängsvägen. De tre sönerna är utflugna, men två barnbarn behöver farfars sällskap ibland. Sysslolös är han ingalunda.
Man måste hålla sig i gång och vidga sina vyer. Att bara sitta stilla går inte.
Så jobbar vi med nyheter