Vi har alla våra fobier, min största är ormar. Jag är dock i gott sällskap, vad det verkar. Enligt en artikel i Illustrerad vetenskap återfinns ophidiofobi (rädsla för ormar) på topp 10-listan över de vanligaste fobierna. Förklaringen ska finnas i evolutionen, de som aktat sig för ormar har helt enkelt levt längre och fört sina gener vidare. Rimligt.
Alla är dock inte rädda för ormar. De benlösa kräken kom på tal under en intervju om något helt annat nyligen. Mannen som jag pratade med, låt oss kalla honom Gösta, berättade hur han fångat in två huggisar som låg och värmde sig i vårsolen vid sommarstugan, medelst plasthink och trubbig kratta. Sedan tog han med sig ormarna i bilen, körde några mil bort, och släppte ut dem.
Men, kan inte ormar ta sig ur en hink utan lock, undrar du. Det undrade jag också. "Jo, man får ha lite koll på dem. Det är ju inte så roligt om de rymmer och gömmer sig under sätet", var Göstas svar. Någonstans här börjar det svartna för ögonen. En mer logisk lösning på problemet hade givetvis varit att låsa grinden, slänga nyckeln, bränna ner stugan och sälja tomten till högstbjudande.
Skämt åsido, man beundrar ju människor som Gösta, som tar sig an livet och alla dess utmaningar med beslutsamhet. Kanske är han livrädd för möss eller clowner, men det kan vi lämna därhän den här gången. Man vill ju vara den där handlingskraftiga människan.