En stor publik har han i Nyköping, Nisse Landgren som han brukar kallas. Han har varit här många gånger, och gjort karriär också i Tyskland. Men han har hjärtat på rätta stället, och har engagerat sig för världens fattiga barn.
Han rör sig fritt mellan jazz och funk, visa och folkmusik, allt i klangligt läckra arrangemang. Tillsammans med storbandet gjorde han en mycket underhållande gott och blandat-konsert som lockade många fler än den vanliga jazzpubliken.
Och go och glad var han på scenen, en sångare och musiker som det är lätt att tycka om. Och spontan:
– Huvaligen, blev hans kommentar efter en häftig slagverkarduell som bidrog till att Cole Porters Begin The Beguine blev en riktig klösarlåt i bandets fräcka arrangemang. Som bonus denna kväll fanns både Göran Kroon och Lisbeth Diers med pulserande och plingande slagverk. Kul!
Mitt i Don’t Fence Me In fick han altsaxsolisten Johan Borgström att sjunga duett. Inte jättebra, men skönt att en improvisation också kan få plats i ett annars så fantastisk supertrimmat program som det i går.
Nils Landgrens sätt att spela trombon vet jag ingen som efterliknar.
Han kan spela hur mjukt som helst i en ballad som Every Time We Say Goodbye. Han lägger inte på några effekter, nästan aldrig vibrato heller.
Och när han går över till att sjunga låter det lika rakt och okonstlat men innerligt i avskedet. En oväntat effekt allra sist blir att hela bandet sakta sjunger med.
Visst kan han showa och spela tekniskt briljant, som i funkiga låten Red Horn, vilket nog syftar på hans röda trombon, och där är det ofattbart hur många toner med mening han kan spruta fram och vilken timing han har.
Sitt instruments normala begränsningar han han för länge sedan utökat med en massa låga toner neråt och ett par oktaver, verkar det som, upp i stratosfären.
Därför kan han börja spela "Vem kan segla förutan vind" som en tröstande vaggvisa, och sedan få det att verka lätt att flytta upp melodin en oktav.