Det här var början till befrielsen, säger Mihkel Nõmm i Estniska föreningens lokaler i Eskilstuna.
Han visar upp en svartvit bild på en stor folksamling. Bilden visar några av de cirka 40 000 ester, varav 15 000 soldater, som våren 1917 demonstrerade i Rysslands dåvarande huvudstad Petrograd.
Den fredliga demonstrationen hölls i en kaotisk tid. Nikolai II, Rysslands siste tsar, hade tvingats abdikera och ett flertal revolutioner skulle komma att avlösa varandra. Då de 40 000 esterna demonstrerade leddes Ryssland av en övergångsregering. Lenin höll på att positionera sig. Det ryska inbördeskriget var på väg att blossa upp och Första världskriget på väg att övergå i fred.
Efter att ända sedan 1200-talet ha varit styrt av först danskar i norr och tyskar i söder, svenskar 1561–1721 och slutligen av ryssar, öppnade sig plötsligt en väg mot självstyre.
Demonstranterna i Petrograd ställde endast krav på att Estland skulle bli ett eget administrativt språkområde.
– Men det stannade inte vid språket, konstaterar Mihkel Nõmm, som forskat mycket i ämnet.
Ett knappt år efter demonstrationen i Petrograd, i morgon för 100 år sedan, utropades Estlands självständighet.
Om detta vet svenskar i allmänhet ganska lite, tror Mihkel Nõmm.
Om Estlands första år är okända så känner desto fler till de båtflyktingar som tvingades lämna Estland för Sverige på 1940-talet. Cirka 30 000 estländare flydde för sina liv över Östersjön och esterna blev den första stora flyktinggruppen i Sverige.
För lyckan blev kortvarig för det unga Estland. Under andra världskriget turades Sovjetunionen och Tyskland om att kontrollera landet, och Sovjet ”vann”. Estland blev en strikt kontrollerad sovjetrepublik fram till 1991, då nationen återigen utropade sin självständighet.
När Estland nu ska till att fira 100-årsdagen blir det tydligt att historien beskrivs olika beroende på vem som berättar.
– Här i Sverige vill man främst berätta flyktingarnas historia, säger Mihkel Nõmm och pekar mot en bokhylla i föreningslokalen.
– Vi har hundratals böcker från 1944 och framåt med över 2 000 vittnesskildringar. Men kuppförsöket 1924 nämns inte ens, säger han.
Kuppförsöket han nämner inleddes på morgonen den 1 december 1924 med eldstrider i centrala Tallinn. Parlamentshuset och andra officiella byggnader angreps av beväpnade kommunister. Transportministern dödades.
Bolsjevikernas försök att göra Estland till en Sovjetrepublik mötte dock massivt motstånd. Kuppförsöket var kvävt redan till lunch och för många ester är det en dag att minnas med stolthet.
– Efter 1924, trots den ekonomiska depressionen i världen, blev det ordning och reda i Estland. Man fick förvisso en diktatur men det blev ordning.
”Diktatorn” är Konstantin Päts, den förste i Estlands att tituleras president. Päts kan dock med visst fog kallas diktator. Han införde undantagstillstånd, förbjöd politiska partier att verka, sköt demokratiska val på framtiden och fängslade politiska meningsmotståndare. Undantagstillståndet hävdes i praktiken inte förrän den sista sovjetiska stridsvagnen lämnade estländsk mark 1994.
Mihkel Nõmm ser ljust på Estlands framtid. President Kersti Kaljulaid var i sitt nyårstal tydlig med att de historiska oförrätterna är ett avslutat kapitel och att framtiden tillhör ungdomarna.
– Vi som kom som flyktingar till Sverige kan glädja oss åt utvecklingen i Estland. Presidenten framhöll att den spontana dansfestival som utan tillstånd anordnades på Frihetstorget i Tallinn inte stoppades. Tvärtom uppmanade hon ungdomarna att fortsätta göra saker, agera mer och prata mindre. Det är ju de som ska ta över.