Råkall vinterkyla. Kammar musikalisk finess. När dessa två faktorer möts blir publiken tyvärr mindre än annars. Men i Trosa i torsdags var det ingen tvekan om att musiken vann och värmde oss alla som i en dröm. Gärna vill jag hoppas att det normalt skulle blivit fullsatt. För de ännu unga polska musikerna i Apollon Musagète har redan erövrat många av de största scenerna, sedan de slog igenom 2008.
Nu är de i Sverige för första gången och får spela i mindre salar. Men i lilla Trosalundskyrkan verkade de inte ha några problem med att anpassa sig. Ja, de spelade sig rakt in i mitt hjärta med inlevelse och mättad klang, teknisk perfektion och samspel.
Namnet är klurigt men lyckat, för Apollon var ljusets och konstens gud, ofta omgiven av sånggudinnorna. Det vi hörde var också för det mesta ljust, lyckligt och konstfärdigt. Och jag kan inte förstå att sådan kammarmusik kan anses svår.
Haydn är förvisso en stämföringens mästare, som samlat all sin skicklighet i sitt sena opus 76 med sex kvartetter. I torsdags lyckades musikerna lyfta även den så kallade Kejsarkvartetten till olympisk höjd inom ramen för den wienklassiska epoken.
Med Mendelssohns andra kvartett fördes vi till Beethovens dödsår 1827 och en ung lycklig man som påverkats av föregångarens olika kvartetter och kanske därför har en så klassisk behärskning av sin romantiska stil, med drag av Sturm und Drang: storm i a-moll och sjungande kärlekslängtan i dur fram till det avklarnade slutet.
Underhållning deluxe plus romantiskt vemod kom från två Chopin-etyder. Mer från Polen och kvällen starkaste blev Pendereckis tredje kvartett från 2008, som är en återblick till barndomen med en fiolspelande pappa och sedan citat ur egna kompositioner. Ångest och mardröm verkar livet ha rymt, att döma av maskinellt stampande rytmer och gnissel och glissandon, men också ett drömlikt bortdöende mot slutet och en svindlande stillhet. Oerhört gripande.