Glädje trots allt, vill man kanske lägga till. Eller tvärtom, tack vare allt de sett och hört och varit med om.
Så att de har något mycket viktigt att berätta för oss andra. Att kvinnor kan precis allt lika mycket. Att det är värt att LETA fram kvinnors musik. Och att ingen någonsin ska få skära bort något på en flickas kropp.
Projektet kallas Den Förbjudna Orkestern och kom i onsdags kväll till Oxelösund och Eventsalen, där det var slutsålt och varmt och fullsatt så att alla dörrar var öppna och de som inte fick plats satt utanför.
Slutet blev sååå gripande med den svenska Emigrantvisans många verser ihop med argentinsk och irakisk vaggvisa. Tänk så lika det ändå var och är med människors dröm om en bättre framtid, trots att resan dit är nödvändig men livsfarlig. Och modern som vill ge sitt barn ett äpple nästa dag och värmer barnet med sitt hjärta under natten. Emilia Amper borde skriva ner sin presentation och publicera den! Den är bättre än alla politikers.
Fyra av fem på scenen kommer från Mellanöstern, Sydamerika och Västafrika och bor nu i Sverige eller Danmark men är uppenbarligen också världsmedborgare, ett ord jag älskar, så som de stoiska filosoferna gjorde när de kallade sig kosmopoliter. De har genomskådat vad nationalism och könsfördomar innebär och bestämt sig för att spela och sjunga sådant som män gärna vill förbjuda dem. ”Rör inte. No tocar.”
Lite avundsjuk blir jag. Tänk vad de lär sig av språk och kultur hela tiden av varandra. Emilia Amper spelar en polska av Ida i Rye som hade 11 barn och sen blev änka tidigt men överlevde och tjänade extra som spelman. De andra lägger till sina tolkningar. Och tvärtom när nyckelharpan blir ett rivigt rytminstrument till Liliana Zavalas ännu rivigare sång och bata-trummande. Vilket temperament.
Sousou Cissoko får sin kora att skimra som en himmelsk harpa men spelar också amerikansk gitarr och sjunger på engelska, lite nedstämt om kvinnan som snart kommer att lämna sin man som inte ger henne någon glädje. Ungefär så?
Svårare blir det på spanska men jag förstår att det är en kvinna som vägrar sin slarver till man att sova bredvid sig. Och jag känner sen inte igen Mercedes Sosa men får hjälp ur publiken.
Men när Nadin al Khalidi sjunger så starkt och gripande som bara hon kan göra, slår det mig att jag inte kan ett ord på arabiska. Nå, känslan räcker långt från hennes glidande sångtoner och algeriska mandola. Och elbas! Hörde ni det alla killar?
Och alla killar och män som tror att slagverk är DERAS gren, hallå! Lyssna på Simona Abdallah, som klarar sig bara med en enda darbuka, som det både kan virvla och dåna djupt om, fortare än mina ögon kan se hennes händer och fingrar.
Jag hoppas och tror att alla svenska musikskolor låter elever välja fritt och även uppmuntrar ovanliga val, som tjejer på bastuba. Att orkestrar har provspelningar bakom skärmar. Att två av världens bästa trumpetare får massor av jobb på grund av sin skicklighet och INTE därför att de är kvinnor. Och att universiteten i dag lär ut massor om kvinnor inom alla sorters musik. Emilia Amper fick tydligen bara gubbars musik i sina kurser. Det var uselt.