"Han var en pornograf, smygtittade på sex och gjorde kvinnor till offer. Men nu har vi upptäckt – Helmut Newton var faktiskt inte bara snuskgubbe!" Den svenska pressens reaktioner på ett av fotohistoriens mest inflytelserika konstnärskap har förvånat mig i veckan. Den tysk-australiske modefotografens bilder hänger nu på Fotografiska i Stockholm; knappt 200 verk från karriären som stoppades av en dödsbringande bilolycka för nio år sedan. Att Newton var en gubbsjuk, sexgalen och objektifierande kapitalist är utgångspunkten i den svenska diskussionen (se exempelvis TT-artikeln i SN i går). För kvinnor som är avklädda på bild är offer och ska alltid konsumeras med den manliga blicken, antar man. Alla annat är undantag.
Om vi nu är världens mest jämställda folk – borde vi inte ha kommit längre än så? Efter att ha sett Newtons bilder på museet som bär hans namn i Berlin känns vårt inhemska kvinnooffer-perspektiv främmande. Berlinutställningen jag såg i våras heter "World without men" och det säger en del. Det är kvinnorna som gör, står upp och väljer sina karlar på en köttmarknad bestående av inoljade italienska strandraggare i minimala badbyxor. Det är aggressivt, sexuellt och enligt fotografen själv inspirerat av sadomasochism.
Att kvinnan är subjektet och männen objekten är förvisso en uppfattning som använts till fotografens försvar sedan 1970-talet. Newton gjorde kvinnan till aktör, en sexuell varelse som tar i stället för att bli tagen. Men vad kritikerna är ute efter är inte svårt att se. Bilder på kvinnor med ridsadel på ryggen eller som är till hälften slukade av krokodiler är lätta att tolka som kvinnoförnedrande. Att protestera hade varit pinsamt även om man inte ville vara med, har den gamla fotomodellen Gunilla Bergström sagt (SVT Kulturnyheterna 30/5).
Det är inte så enkelt att vi kan klassa Newtons konstnärskap som antingen ett patriarkatets förtryck eller banbrytande feminism. Bildbanken han efterlämnade tyder på både och. Eller ingetdera; antagligen ville han bara tjäna snabba pengar (och rik som ett troll blev han).
Intressant i sammanhanget är den svenska reaktionen. Paralleller kan dras till mottagandet av "Pleasure" som släpptes i vintras, Ninja Thybergs kortfilm om en porrfilmsinspelning. På Göteborgs filmfestival stämplades den som kvinnoförnedrande och publiken lämnade salongen i protest. Under nyligen avslutade filmfestivalen i Cannes blev det prisbelöning. "[R]eaktionerna här i Cannes visar ju att publiken tycker att det är viktigt att prata om ämnet", har Thyberg sagt (DN 24/5), vars mål med filmen är att diskutera hur porrindustrin påverkar och speglar vårt samhälle.
Att titta på porr, se bilder på kvinnor med ridsadel på ryggen eller hjälplösa halvnakna strandpojkar betyder varken att vi är sexister eller att vi gillar det vi ser.
Det betyder däremot att vi vågar testa våra egna reaktioner och försöka förstå vad vi och andra går igång på, och varför. Där startar den intressanta tankeprocessen som utmanar vår syn på oss själva och varandra. Ingenting hindrar oss från att samtidigt fortsätta vara normkritiska.