"Gudrun Schyman har tappat greppet"
När Sveriges Quinnoråd bjöd in till en debatt om Kvinnor i Europa uppstod samtidigt ett spännande möte mellan den äldre kvinnogenerationen som driver kvinnors frågor i kvinnoorganisationer och unga arga feminister, som aldrig skulle komma på tanken att gå med i ett kvinnoförbund. Det som förenar dem är det nyvaknade intresset för feminism.
Gudrun Schymans lysande karriär kan till stora delar förklaras med hennes förmåga att kommunicera med kvinnor, kvinnorna med de skitigaste jobben, längst ner på samhällsstegen. Men debatten avslöjade att hon har ett stort problem. Hon saknar lösningar.
Med i panelen var också Karin Pilsäter, folkpartiets ekonomiske talesman och Malou Lindholm, tidigare EU- parlamentariker. Vänsterledaren såg rött varje gång någon nämnde privata alternativ och personliga drivkrafter. Men samtidigt som hon prisade den offentliga sektorn kritiserade hon de offentliga arbetsgivarna. Hennes lösning är att använda politiken och lagstiftningen för att komma till rätta med både lönen och arbetsvillkoren.
Trots att Gudrun Schyman verkade otålig menade hon att det bästa sättet att ändra kvinnors villkor på arbetsmarknaden är att lägga armarna i kors och invänta riksdagens och domstolarnas beslut. Det var knappast något som imponerade på de unga arga feministerna.
Vem vill låsa in sig i en offentlig sektor, utan möjlighet att välja arbetsgivare? Vem vill lägga sitt öde i politikernas händer, istället för att tilltro den egna förmågan att påverka arbetet och lönen? Knappast en ung och arg feminist på 2000-talet. Gudrun Schyman lever uppenbarligen i fel årtusende.
Med feministdebatten följer en ökad medvetenhet om samhällets osynliga maktstrukturer. De strukturer som gör att kvinnor slår i det berömda glastaket, som gör att hon inte når toppjobbet eller inte får samma lön som sin manlige kollega. Problemet är att kvinnor betraktas som ett kollektiv och inte ses som individer som gör olika val. Det är först när kvinnor ses som individer, med alla sina förtjänster och brister, som jämställdhet på arbetsmarknaden kan bli verklighet. Gudrun är kollektivist. Därför har hon heller inga svar. Att befria individen med kollektiva lösningar är i sanning omöjligt.
Maud Olofsson och Karin Pilsäter visade att det finns feminism med politiska förtecken som bär framåt, som innehåller nya intressanta lösningar.
Deras råd till kvinnorna i Europa var att inte göra om samma misstag som de svenska kvinnorna, som gick ut i den offentliga sektorn och för att göra samma sak som förut, fast med en lön som är låg.
De var överens om att det behövs fler arbetsgivare för kvinnor att välja mellan. Att det måste bli lättare för kvinnor att starta egna företag och skaffa utbildning för att möta arbetskraftsbristen inom helt andra branscher. "Då kommer kvinnor också att få rätt lön."
Alla partier har numera sin egen feminism. Alla är på väg att skriva in feminismen i sina partiprogram. Efter att ha lyssnat till Maud Olofsson och Karin Pilsäter går den liberala feminismen och centerfeminismen från klarhet till klarhet. Det är skönt att veta att Schyman inte längre kan göra anspråk på att göra sig till tolk för alla kvinnor.
Så jobbar vi med nyheter