Gun och Jan Hulting, proffspensionärer
För en del innebär uppnådd pensionsålder ett trauma. Livet förlorar sin sälta när ingen arbetsplats finns att gå till och fritiden blir oändlig. För andra, som Gun och Jan Hulting i Trosa, räcker den knappt till.
Då hade den länge legat i träda. Det krävdes en hel del jobb för att få stället i ordning. Särskilt sommartid hade Gun och Jan fullt upp dygnet runt. Roligt var det, men slitsamt.
Vi bestämde oss för att sluta när Ågården stod på topp. Visst längtar vi tillbaka ibland, men var sak har sin tid, säger Gun.
I maj 2007 sålde de och flyttade in i en lägenhet i nybyggda området Fiskpigan snett över gatan. Att sonen Peter var arkitekten som ritat bidrog så klart till hemkänslan. Och inte var det så lång heller.
Det var praktiskt att kunna köra flyttlasset med en skottkärra, säger Jan.
Han snickrade på Ågården och snickrar gör han fortfarande. Arbetsbänken har han i garaget. Gun är road av heminredning. Två intressen som med fördel låter sig förenas.
Jan är duktig i köket.
Han är expert på att göra något gott av vad han hittar i kylskåpet, säger Gun.
Hon går på målarkurs, klär möbler, tränar pilates. Barnbarnen är ett särskilt kapitel. Gun stickar och syr med Asta och Edit, elva respektive åtta år.
Äldsta barnbarnen Oliver och Jonathan är engagerad i lajvspel. Det kräver färdigheter i medeltida hantverk. Läder och smide klarar grabbarna själva, men mormor får ofta rycka in med nål och tråd.
Både Gun och Jan styrketränar. De åker långfärdsskridsko och tar långa, dagliga promenader. De umgås med sina många vänner.
Närheten till huvudstadens kulturutbud teater, jazzkonserter och musikaler är en fördel med att bo i Trosa. Det är också praktiskt med den lilla övernattningslägenheten på Kungsholmen.
Fast allra bäst med att vara pensionär är att vi slipper stressa på morgnarna och har gott om tid att läsa tidningen, säger Gun.
Och så är ni väl med i någon pensionärsförening?
Det har vi inte haft tid till, säger Jan.
Så jobbar vi med nyheter