Gunhild växlade till Max

Kanske behöver de aldrig vikarier i familjen Carlings orkester. Men om i fall. Då gäller det för alla intresserade att kunna spela minst två instrument och gärna kunna sjunga och steppa och jonglera.
Och så bör man vara en sjusärdeles glädjestrålande person som älskar att spela jazzlåtar som Basin Street Blues och Tiger Rag gång på gång.
I augusti var det just Carlings som stal mycket av showen under Jazz på Slottet.
Många har därefter önskat en repris. Och i går var det dags.
Men Culturum sväljer inte ljud på samma sätt som Borggården. Första låten i går lät också chockartat uselt med en enda röra av obalanserat oljud.

Nu öppnade förvisso The Carling Family med överförfriskat ös i Panama Rag. Men det låter helt enkelt apa i salen när mikrofonljudet kommer genom högtalarna högt ovanför scenen.
Nå, det lugnade ner sig med When its Sleepy Time Down South där pappa Hans bjöd på det där skönt trånga trumpetsoundet à la Armstrong.
Och ljudet blev bättre efter hand.
Gunhild var även denna gång kvällens glada centralfigur och presentatör på gemytlig skånska.
Och visst kom hennes säckpipa fram med en gällt brummande version av En taggatråd. Jo, just den gamla knaslåten av alla.
Desto vackrare spelade hon på blockflöjt och så spelade hon lite munspel, piano och trummor också. Och så retfullt roligt hon sjöng swingversionen av gamla Gula paviljongen.
Jämfört med i höstas höll hon igen en del på trumpeten, hon är ju höggravid, och på trombonen lät det någon gång riktigt Glenn Miller-sweet. Men det var lite på lur, för snart la hon in överväxeln, släppte fram bränget och seglade till sist upp med melodin i en så hög oktav att den egentligen inte finns.

Men inte var det fel att brodern Max fick så mycket svängrum. I Svends Asmussens anda svängde han till I min blommiga blå krinolin på fiol. Och hans klarinett klöste verkligen ifrån i Wild Cat Blues.
Syster Gerd fick man inte riktigt samma grepp om, och för bandets appeal vore det bra om hon lanserades mer. Hon kompade fint vid pianot och spelade trombon hur bra som helst. I Ellingtons Amad kom det till en klösig trombonduell och Ellingtons pianosolo Ad Lib on Nippon blev en klangskön omväxling.
Ulf sjöng en Fred Astaire-låt, helt ok men för svårhörbart. Stor charmör dock bakom trummorna med solo förstås i Caravan.
Effektiv farthållare var också mamma Aina fast även här skulle man vilja coacha lite med goda råd om mungiporna uppåt. Men hennes banjo gör ju att man flera timmar efteråt stampar takten i stadigt snabba fyra fjärdedelar.
Ett önskemål snälla, ta upp den gamla Bix Beiderbecke-låten San. Den borde bli en Carling-hit med fiol och allt.