Gymnasieelevernakan tillfälligt andas ut
Gymnasieskolan har två viktiga funktioner, att förbereda eleverna så pass bra att de efter avslutad utbildning står kompetenta nog att ta klivet ut i arbetslivet, samt att förbereda eleverna för studier på högskola eller universitet. En del av kritiken mot gymnasiekommitténs förslag var att yrkesutbildningarna försvagades och de arbetsgivare som söker unga med yrkesutbildning från gymnasiet skulle drabbas hårt vid kommande arbetskraftsbrist.
Arbetslöshetssiffrorna bland unga är bekymrande redan i dag och om inte gymnasiet förmår att få fram färdigutbildade unga redo att ta plats i de sektorer som aktivt söker efter arbetskraft blir saken än värre. Om förändringarna för yrkesutbildningarna i Östros nya förslag är tillräckliga återstår att se.
Högskolan är frivillig, inte en automatisk fortsättning på gymnasiet. Det måste därför finnas ett värde även i att ha slutfört gymnasiet. Därför vill regeringen och stödpartierna införa en examen. Tyvärr väljer de en urvattnad sådan, godkänt i 90 procent av ämnena anses räcka. I ena andetaget talar man sig varm om kärnämnena, de allra viktigaste. Men sedan ska det inte vara nödvändigt att ha godkänt i dessa för att få sin examen. Logiken haltar och det ger mer intryck av en kompromiss än ett genomtänkt förslag. I slutändan är det kunskaperna som räknas. Om inte gymnasiet ställer kraven så gör arbetsgivarna det. Alla förlorar på bristande kvalitet.
Däremot är det utmärkt att historia utses till kärnämne. Den som kan sin historia har ett bra verktyg för att förstå sin samtid. Kunskaper om historien är en grundbult i arbetet mot fördomar, förnekelser och allehanda motsättningsideologier som i ett historielöst samhälle lätt kan få fäste.
Utbildningar måste förändras varsamt så att inte eleverna börjar känna sig som försökskaniner åt skolpolitiker som famlar i blindo. Att ideligen göra radikala förändringar i utbildningssystemen riskerar att skapa en ryckighet och osäkerhet som aldrig hinner lägga sig innan nästa reform står för dörren. Det är som att baka genom att ständigt knåda om en deg men aldrig låta den vila och växa till sig. Gymnasiekommittén blev i sig en surdeg som ingen till sist ville ha.
Så jobbar vi med nyheter