Gympaläraren drömmer om att bli proffs
Som en kvinnlig Lucky Luke. Så var livet för Helena Lindström från Vagnhärad under halvåret i New Mexico. Nu vill hon bli westernridningsproffs.
Det var tufft. Jag arbetade nästan tretton timmar om dagen och red sexsju hästar varje dag, säger Helena.
Även om Helena läst Lucky Luke så var det nu inte där intresset för westernridning väcktes. Det var den berömda slumpen.
Jag har alltid tyckt om hästar. När jag köpte en häst för några år sedan var den westernskolad och då fastnade jag, säger hon.
Att Helena är intresserad av ridstilen går inte att ta miste på. Orden väller fram ur henne. Mycket är facktermer och som lekman är det inte helt lätt att hänga med i svängarna. Natural horsemanship, sliding stop och trail säger hon utan att blinka. Westernridning skiljer sig ordentligt från det Helena kallar brittisk ridning. Alltså den vanligare formen med hoppning och dressyr.
Enligt Helena är westernridning mer avslappnat. En westernsadel är exempelvis mycket större och skönare än övriga. I sporten strävar man efter en kentaurkänsla. Ryttare och häst ska vara så samspelta som möjligt och utföra sina uppgifter med så små medel det bara går.
Det är skönt att inte hålla på och dra hästarna i munnen så hårt, säger hon.
Nu är Helena på jakt efter en bra häst. Helst ska det vara en amerikansk quarterhorse. En häst som passar särskilt bra för westernridning.
Dom är små, explosiva och väldigt envisa, säger Helena.
Den gren som Helena inriktar sig på kallas reining och är en slags dressyr som utförs enbart i galopp.
Westernridning är en sport på frammarsch. Under OS i Aten blir stilen ett nytt inslag och om några år kanske Helena finns med i startfältet. Proffsdrömmar finns i alla fall. Även om tiden i USA var lärorik vill hon inte åka tillbaks och satsa på sporten där.
Jag är lite Sverigekär och plockar nog hellre med mig det jag lärde mig hit och jobbar vidare här, säger Helena Lindström.
Fredrik Gustavsson
Så jobbar vi med nyheter