Fint besök med andra ord, när hon i går kom till Nyköping. Men trist att programkrockar och annat gjorde att hon fick sjunga för tjugofem entusiaster i Culturum.
För hennes röst hade allt eller nästan allt, skönhet och uttryck men aldrig skrikighet. Den berömda Habaneran ur ”Carmen” sjöng hon mycket vackrare än många andra med långa sugande fraser och mindre flirtigt än vanligt.
Allvaret och de djupa klangerna hade hon för Debussys tonsättning av Verlaines dikt
om regnet i hjärtat och i staden.
Höjdpunkterna kom efter paus med ett urval av Gösta Nystroems vemodiga men starka ”Sånger vid havet” och sedan Richard Strauss dödsmedvetet undersköna ”Morgen” och hoppet om att solen ska skina även nästa dag.
Ungerskt operett-temperament fängslade med Jadjas sång av Robert Stolz före det virtuosa i Rosinas stora aria. Men där gick inte koloraturerna riktigt så där pärlande lätt och jag saknade leendet både i rösten och utspelet.
Men totalt sett ett verkligt finsmakarprogram med Respighis ”Il Tramonto” som det djupaste. Och till det bidrog också stråkarna, finkänsligt tillsammans med sången eller i ett antal egna stycken: innerligt bedjande i ”O mio babbino caro”, alltför få men ändå med ganska mycket klackarna i backen i en ungersk dans av Dvorak.
Hade allt utom leendet
På tv såg jag när Katarina Karnéus vann den stora sångtävlingen i Cardiff. Det var i mitten på 90-talet och hon försvann utomlands. Men på skiva har vi kunnat följa henne och för två år sedan debuterade hon i Stockholm i titelrollen i ”Xerxes”.
Så jobbar vi med nyheter