Håll ögonen på Fredriks nya pojkar

Jazzpub i Gästabudssalen
Fredrik Norén Band
Trumpet: Nils Janson, Altsax: Peter Fredman, Piano: Jonas Östholm, Bas: Martin Höper, Trummor: Fredrik Norén
Arr: Jazz ON
Fredrik Norén verkar oberörd av tidens gång. Lite drygt sextio är han nu och lika ivrig som trumslagare och bandledare som tidigare.
Det tycker jag framgick tydligt under gårdagskvällens spelning, som mitt i maj ändå lockade en relativt fulltalig publik.
Sedan 18 års ålder har Fredrik Norén arbetat som musiker, och det är också i 60-talets modernistiska jazz som han har sina rötter.

Ett levande jazzuniversitet har han också kallats. Men så har också hans band sedan 25 år varit en plantskola för de riktigt unga jazztalangerna.
Tänk bara på Joakim Milder på 80-talet och nu senast Jonas Kullhammar.
Och en kväll för ett dussin år sedan i Olrogsalen fanns i bandet bland andra pianisten Torbjörn Gulz och trumpetaren Magnus Broo.
Då skrev jag samma sak som jag gör nu: Håll ögonen på Fredriks pojkar.

Stora talanger är det minsta man kan kalla de fyra som i går uppträdde för oss. Pianisten Jonas Östholm hade all världens ackord i huvudet och verkade inte veta av några tekniska begränsningar, knappast heller saxofonisten Peter Fredman.
Den intressantaste solisten blev för mig trumpetaren Nils Janson. Han hade sällan bråttom, spelade med rak öppen ton, helt utan fjäsk, och ärligt.
Alla i bandet skriver också låtar, eller komponerar bör man säga.
För det var ofta trixigt med knepiga vändningar och inte så lättfastnat i minnet.

Kanske är det bara jag som söker enkelheten, igenkännandet. Och som därför verkligen tände till när Fredrik Norén Band kom loss i Oscar Pettifords underhållande Bohemia after dark.
Blåsarna var förvisso inte helt supertajta, men vadå? Och så överraskade Martin Höper med att direkt göra ett kanonfint solo på basen. Och sedan glödde trumpeten i solofajten med trummorna.

I kvällens enda klassiska ballad berättade Peter Fredmans altsax om vad kärlek är och meningen med bluesen. Vackert!
Fredrik Noréns egen Moon Rush var kvällens friaste i formen: cymbalspel mot fritt flygande altsax och sedan upprepade frasers böljegång i hela bandet med lite stänk av Gotländsk sommarnatt.
Roligast och mest uppsluppet? Martin Höpers fransk-spanska låt, där alla möttes efter ett intro där bas och piano först levde i var sin rytm och tonart.

Här gjorde också Fredrik Norén ett riktigt showigt trumsolo, där pinnarna verkade snurra runt i hans händer och där armarna såg ut att gå i kors.
Annars spelade han ofta med slutna ögon, seriöst inuti musiken, starkt pådrivande med en hel del off beat och väl framme i ljudbilden.
Punkt sattes så för en omväxlande vårsäsong i Jazz ON:s regi.
Fride Jansson