Halttunen sitter inne med lösningen
Det tar emot nu, det kan man lugnt påstå. Nyköpings Hockey har förlorat fyra matcher på raken och tappat den superallsvenska platsen. Det hörs och märks på snacket kring laget att svackan är djup och skapar frustration både här och var.
Det är bara två veckor sedan årets upplaga av NH var en av de bästa och intressantaste på många år. Det är bara två veckor sedan ryggdunkningarna fyllde spelarnas vardag och superallsvenskan redan var en formalitet.
Gränsen är så hårfin att ingen kan se den på förhand. Men det är ingen tvekan om att man hamnat i ett helt annat land när man väl klivit över den. Nyköpings Hockey är där nu och varje man och kvinna som någon gång sysslat med idrott känner igen landskapet.
Det kan gå så fruktansvärt snabbt.
Det är som att fysikens lagar går på tunga droger. Som att motståndarnas målvakter har plockhandskar som är stora som grävskopor men lätta som moln. Öppna målburar ser igenmurade ut. Egen zon är minerad mark. Man tror att man trippar fram i trygg mak över den, men plötsligt smäller det bara.
Det är idrottens stora hemlighet. Det är klyschornas stora fest. Man brukar prata om små marginaler och säga att det inte studsar rätt väg för vad ska man ta till när det inte finns några enkla förklaringar?
Vägen ut, den leder inåt. Som alltid.
Det är möjligt att det är Niko Halttunen som kommer att gå först i ledet. Finländaren med det heta temperamentet och de snabba besluten tog verkligen ansvar mot Oskarshamn. Han gick in i sig själv och hittade kraften. Han hade bestämt sig för att nu får det vara nog, nu ska motståndarna få smaka på sisu.
I ett strålande boxplay i andra perioden höll han ensam en hel femma i Oskarshamn strängt sysselsatt i egen zon. Några minuter senare skrinnade han som siste man i anfallszon ikapp en fri Fredric Jaensson och bröt anfallet på klassiskt Glenn Hysén-
manér. Men det var inte nog med det. Han fick kontroll på pucken och gick till anfall ensam. Tillbaka över hela rinken igen. Avslutet var bra. Hade det blivit mål hade det varit värt ett eget frimärke.
Jag tyckte mig se lite av den där inställningen på flera håll igår. Nyköping hade varit värda ett oavgjort resultat. Jag tror att vändningen kommer snart. Och jag tror att det visst kommer att bli superallsvenskan till slut. Men då måste ännu fler spelare göra som Niko Halttunen och bestämma sig. Nu. Räcker. Det.
Laget ska i alla fall få några matcher till på sig innan även jag börjar ropa på förändringar och förstärkningar.
Till sist: domarna, vad ska vi säga om dem?
Det var väl vackert tänkt det där med nolltolerans mot spelförstörande moment. Men det kanske inte var så genomtänkt att försöka göra radikala förändringar mitt under brinnande säsong. Nu har vi hamnat så snett att ingen känner igen sig från match till match. Eller ens från period till period. Det är möjligt att man lyckats bättre i elitserien. I allsvenskan är det ingen som tycks veta vilken nivå som gäller, allra minst domarna själva.
Man ska inte haka upp sig på enskilda domare. Frågan är allvarligare och svårare än så. Jag vet några gubbar i förbundets korridorer som har ett problem att ta tag i. Hockeyn mår inte bra av den skiftande kvaliteten och vi riskerar en helt annan nolltolerans än vad som avsågs. Nämligen publikens nolltolerans mot en hel yrkeskår.
Så jobbar vi med nyheter