Han är världens bästa Karlsson

Drygt tjugo år senare skulle denne elev själv bli konsertmästare i ett så fint sammanhang som Sveriges Radios symfoniorkester. Eller solocellist, som det heter numera.
Då hade han lärt sig standardrepertoaren för cello, bland annat för exilryssen Gregor Piatigorsky. I dag är han också professor vid Musikhögskolan och ledamot i Musikaliska Akademien. Ola Karlsson heter han och är inte så lätt att få höra på hemmaplan. Han var solist i Nyköping när Culturum invigdes. Och en sommar spelade han i Prosten Pihls gård, som var så fullsatt att jag bara såg halva cellon genom en dörrspringa.
Så när nu chansen fanns var det många som tagit sig ända till Follökna i söndags. Det var det värt.
Vi fick först höra en moget medveten tolkning av Brahms e-mollsonat för cello och piano. Inget jäkt någonstans, inga starka effekter, men mycket höst och avsked, nära moderns död för den ännu unge Brahms.
Den lilla Schirmer-flygeln räckte inte alltid till, men Lennart Wallin gjorde en dygd av nödvändigheten att anpassa efter den lilla salongen och fick fram fint hur pianot växelspelar med cellon, ofta i fugeringar i Bachs anda.
För Ola Karlsson var det fyrtio år sedan han började med denna sonat, som Brahms falskeligen kallade enkel för att få den tryckt.
Lika länge sedan är det som han tittade på noterna till Tjajkovskijs ”Rokokovariationer”, men då fann han dem ospelbara. Nu satt allt i huvudet och i händerna och mycket var rent bländande virtuost. Kanske gör en heltidssolist detta ännu bättre. Men Ola måste vara världens bästa Karlsson på cello. Och mitt i allt detta greps jag mest av hur vackert cellon sjöng i temat och i de enklare variationerna.
Olas son Magnus Karlsson har nyss avslutat sin mastersutbildning i komposition i Malmö, och då bland annat skrivit en sonat som redan uppförts av söndagens musiker och som nu spelade den igen.
Tacksamt visade den upp de flesta av cellons möjligheter, från ljuv cantilena och drillar, gles punktmusik och svaga nyanser till dramatik och det motoriskt drivande med energisk och hoppande stråke, allt i klassisk tresatsform och rätt lättlyssnat och romantiskt, inte minst från pianot.
Tre extranummer visade hur cellon kunde sjunga, underhålla respektive briljera: Chopins Nocturne, Waltons Popular Song (ur Façade) och Davidoffs Vid springbrunnen.