Han skulle rösta och han skulle rösta nej
Det första samtalet kom från en man som ville berätta om den sorg han kände efter mordet på utrikesministern, en person som han alltid har sett upp till. Till slut höll inte rösten längre och han föll i gråt.
Med gråten i halsen ville han ändå berätta att han inte tänkte ändra uppfattning om euron. Han skulle rösta och han skulle rösta nej.
Valdeltagandet i eurovalet blev högt, mycket högre än man hade trott. I Nyköping blev valdeltagandet rekordhögt. Att gå till valurnorna denna dag var ett sätt att hedra Anna Lindh och manifestera den svenska demokratin. En stark signal om att våldet inte får ta överhanden. För mig och många, många andra fick söndagens valhandling en extra dimension.
Men den som trodde att väljarna skulle lägga sin röst för ett ja till euron, för att Anna Lindh var en av dem som ledde ja-kampanjen, fick helt fel. Väljarna har inte blandat ihop den tragiska händelsen med sakfrågan, inte blandat känslomässiga ställningstaganden med politiska.
En stor majoritet i riksdagen, fackliga företrädare och näringslivets organisationer, ja i stort sett alla utom svenska kyrkan och kungen, har deklarerat att euron skulle vara det bästa för Sverige. Men varken LO-basen Vanja Lundby-Wedin eller näringslivets Sören Gyll fick sina medlemmar med sig. Inte ens i Gnosjö, där det finns ett företag i nästan varje källare, har man röstat ja.
Valutgången som blev ett kraftigt nej till euron är inte bara en knäpp på näsan, det är ett slag i ansiktet på hela det svenska etablissemanget. Ett etablissemang som nästan samfällt har sagt ja till
euron.
Man kan göra tolkningen att politikerna har fått vägledning. Eller vända på det och säga att politikerna har misslyckats i sin uppgift att skapa förståelse för vår tids största projekt.
Det finns mycket att kritisera på båda sidor i kampanjen. Men det faktum att svenska folket har vänt sina ledare ryggen, helt enkelt inte trott på dem, är ett misslyckande och visar att det finns en djup klyfta mellan medborgarna och deras företrädare.
Vallokalundersökningen visar att det även finns ett tydligt gap mellan norr och söder, mellan storstad och landsbygd, kvinnor och män, låg- och högutbildade.
Men även om det finns tydliga skillnader slår valvinden igenom överallt.
Det har gått en euroskeptisk trend genom landet som har förstärkts i de områden och bland de grupper som röstade nej redan i samband med omröstningen om EU-medlemskapet 1994.
Riksdagen har fått ett tydligt nej. Därför är det viktigaste just nu att ta reda på vad detta nej står för.
Är det ett nej till Europaprojektet som helhet, nej till
euron eller nej till eliten?
Sedan är det en helt annan sak att det är svårt att få folk att rösta bort något som man känner sig trygg med och är van vid.
Hittills är det bara Danmark som har folkomröstat om euron, och där sa folket också nej. I Tyskland och i andra länder som har fått vänja sig vid en ny valuta utan att ha blivit tillfrågade, vill man å andra sidan inte byta tillbaka till den gamla.
Man brukar säga att man vet vad man har men inte vad man får. Frågan är om vi vet det.
Så jobbar vi med nyheter