Han vann i Nyköping redan för elva år sedan

Snart vet vi hur det gick. Och släkt och vänner kan andas ut. Finalen i den stora musiktävlingen Solistpriset går nu på söndag eftermiddag i Berwaldhallen i Stockholm. Med fri entré. Martin Sturfält kommer då att spela Wilhelm Stenhammars andra pianokonsert, d-moll, med böljande romantisk och passionerad musik där formen samtidigt kräver huvudet kallt. Ett av Greta Erikssons största slagnummer var det, som hon spelade överallt i Sverige.
Nu har den konserten tagit Martin Sturfält till finalen och kan om det går riktigt bra ge honom ytterligare fart framåt: en stor summa pengar, en skivinspelning, en turné. Plus äran.

Men att tävla i musik? Omöjligt men ändå nödvändigt för unga musiker, är många överens om.
Och Martin Sturfält är van och har ofta avgått med segern, nu senast var det John Ogdon-priset.
Jag minns honom annars som nybliven tonåring men också lite lillgammal år 1993. Då firade Södermanlands Nyheter hundraårsjubileum med festligheter vid slottet.
En grådisig lördag med regn i luften spelade rockband och sjöng trubadurer, vill jag minnas.
Men förstapriset gick till Martin Sturfält, som trots ett halkigt el-piano ändå visade sin tveklösa talang. Femtusen kronor blev det då.

För tre fyra år sedan gav han och sångerskan Elin Carlsson en förtjusande konsert på Åkerö. Båda lika okonstlade och älskvärda.
Och nu för några veckor sedan hörde jag honom i Stockholm i Musikaliska Akademiens stora sal på Nybrokajen 11.
Den konserten ingick i en turné i Rikskonserters regi till ett tiotal svenska orter. En sådan får den göra som av Riksförbundet Sveriges Kammarmusikarrangörer utses till Ung och Lovande lite missvisande, då de flesta som utses är runt 25 år.
Och inte ens i huvudstaden lockar en pianoafton precis efter påsk mer än 47 personer.

Men det ligger ändå spänning i luften när Martin Sturfält gör entré. Vänner och släkt sitter ju i publiken, likaså studiekamrater och läraren Staffan Scheja.
De fyra impromptuna av Schubert är strukna, har vi precis fått höra. Inte varför.
Alltså ska Sturfält börja med Beethovensonaten. Inte den patetiska eller passionerade eller stormande utan en mindre vanlig, den i A-dur med opus 101.
Händerna i knät. Koncentration. Knäpptyst i salen. Upp med händerna. Och så ner med dem igen. Det har jag aldrig sett förr. Min puls ökar.
Men Sturfält kan sin sak och snart är han igång med att göra underbar musik, med ett skönt legatospels innerlighet och i finalen hela flygelns klangresurser.
Jag tittar ibland på Scheja som oftast sitter lugnt lyssnande men som ibland lever sig in och hjälper till med minspel och med vänsterhanden när ett fett ackord ska sättas på plats.
Då är vi framme vid Liszt och Mefistovalsen nr 1 som Sturfält spelar bländande virtuost och långt ifrån maneren hos (den sene) Horowitz.

Mer av Martin Sturfält kommer i sommar, då han har fått två konserter här i serien på Slott och Herresäten. Men om inte förr så borde han uppmärksammas med en egen pianoafton i Culturum. Eller lika gärna tillsammans med någon jämnårig som sjunger eller spelar ett instrument.
Fotnot: www.martinsturfalt.com är adressen till hemsidan.