Händelserna som kändes i magen

Känslan i magen är viktig i många lägen. Den är det absolut när man ska sätta sig ned och plocka fram årets lokala idrottshändelser.
Minnesbilderna kan vara bilder i ordets rätta bemärkelse. Jag minns särskilt en på en leende Emma Börjesson som hade gjort två mål när Tuns damer äntligen hade tagit årets första seger i division 2. Peter Le Marc sjöng en gång att det finns inget bättre än när det vänder och han hade kunnat haft Fredric Erikssons bild som omslag till singeln. Det behöver inte handla om hög nivå för att idrott ska kännas bra i magen.
I april skrev jag en i krönika att jag inte skulle bli förvånad om Nyköpings BIS gjorde flest mål av alla i hela serien. Det slutade med att laget gjorde flest mål av alla i hela landet. Anfallarna värvades till IFK Norrköping och Halmstad BK. Bissarnas lekfullhet och beslutsamhet känns också trevlig att tänka tillbaka på. Det var många gånger man satt på läktaren och bara garvade när det ena flygande anfallet efter det andra rullades upp.

Det nya Rosvallakomplexet kan man inte blunda för. Jag har hört surmagade gnälla om miljonerna det kostat. Själv kan jag inte se något annat än ett imponerande bygge som bjuder på fantastiska möjligheter för en småstad som Nyköping. Jag är övertygad om att bygget är värt varenda krona. Anläggningen är en investering i framtiden och det säger jag inte bara för att det ska bli kul att se Hammarby spela på den nya konstgräsplanen, eller kolla Stefan Holm när han hoppar höjd i den nya multihallen. Jag tror verkligen på luddiga spinoff-effekter som hälsa, integration, framtidstro, goodwill.
Kan någon sedan fixa så att det går att använda mobilen i den nya hockeyhallen vet jag ett gäng sportreportrar som blir ännu gladare.
Henrik Nilssons andra VM-guld i kanot var av det bragdartade slaget. Axeln hade krånglat hela sommaren och Henrik tyckte inte att det kändes bra i kroppen dagarna innan loppet i Atlanta. Men VM-guldet kom under en period när all idrott kändes meningslös, dagarna efter mordet på Anna Lindh. I det läget var det svårt att vara glad och prestationer av den sorten kan dessvärre inte upplevas i efterhand.

Det finns en massa annat som dyker upp när man låter 2003 skölja över sig; veckorna när vi inte visste om Jari Honkala skulle klara sig och glädjen när han oväntat dök upp i ett Sportspegeln-
reportage och verkade må ganska bra. Publikens Lag-matchen på Rosvalla som lockade över 500 en fantastisk höstdag. Patric Carlsson som vann en SM-tävling i rally. Maria Sundberg som red fram som regionens andra stora OS-hopp. Oxelösunds fotbollslag som fick sig en cuplektion av Djurgården inför nästan 3 000.

Men i min bok var det faktiskt två hockeymatcher som kändes bäst i magen. 30 hemma mot AIK och 43 borta var tunga segrar. Förutsättningarna var helt olika, men det var båda håriga lägen och det blev två matcher inför storpublik som var dramatiska i varje skridskoskär. Nyköpings Hockey dansade fram i en rätt märklig berg- och dalbana under hösten men de två matcherna var hockey och idrott när den är som allra, allra bäst. Det är så mäktigt när personer eller lag bara vägrar att vika sig, trots att det är knöligt i största allmänhet. Det finns en sådan kraft i det, det känns så himla skönt i magen.
Lite nyårsskumpa till den känslan och det känns rätt bra att vända blad till 2004.