Historien om fotbollskillarna i grottan spred sig fort. Tesla-gurun Elon Musk, Internationella fotbollsförbundet (FIFA) och den thailändska marinen är bara några av dem som ville bidra till ett lyckligt slut. Vi andra fasade, hoppades och andades efteråt ut av lättnad.
Händelsen ska bli film i Hollywood. Det finns mycket att säga om det. DN:s Per Svensson försökte häromdagen förklara varför dramat sprängt sig igenom det täta mediebruset. Historien slår an något hos oss, menar han, därför att vi så väl känner igen sagan om det underjordiska: barn som blir ”bergtagna” av troll, nedstigningar till dödsriket… Svensson har säkert en poäng.
Det sägs ibland att ingenting väcker arbetsflit lika effektivt som ilska gör. Den får oss att producera. Det är nog sant. Vad som också är sant, är att ilska – och kanske ännu mer rädsla – splittrar. Syndabockar pekas ut, skiljelinjer dras: vi är inte som de. För mig har historien om fotbollskillarna varit en påminnelse om att mänskligheten har ett gemensamt känsloregister. Ilska, glädje, rädsla, sorg – vi känner alla till de där tillstånden. Laget i berget fick mänskligheten att kanalisera sin empati. Ingen syndabock, ingen splittring. Istället ett unisont: Stackars dem! Hoppas det går bra! Hur kan jag hjälpa till? Jag hoppas att vi reagerar så nästa gång också.