– Jag är väldigt kort i rocken så den här finns alltid nära till hands, säger Solveig och klättrar upp på sin lilla stege för att nå den översta hyllan i köket.
På eftermiddagen kommer ett glatt gäng med damer och herrar på besök och Solveig ser snabbt till att glasera två långpannerutor. För besökarna på S:t Nicolai församlingshem är hon ett välkänt ansikte och hon känner de allra flesta. För mer än tio år sedan blev hon husmor och under de åren har det bakats en och en annan bakelse.
– Jag gör fika på både längden och tvären. Det blir också en hel del tårtor och på till exempel familjegudstjänster brukar jag försöka skoja till det lite mer, säger Solveig som har charmat barnen med allt från bakelser som ser ut som tusenfotingar till tågtårtor som har godis på flaket.
Med ett stort leende och alltid lika positivt tänkande ser Solveig sällan några problem. Allt går att lösa på ett eller annat sätt och det är inte alls ovanligt att hon även hoppar in och hjälper till att styra underhållningen.
– Jag tycker bara om att pyssla om och skämma bort folk, oavsett ålder. Det finns alltid något i gömmorna här som man kan använda sig av, säger Solveig som hittar i minsta lilla skrymsle och vrå på församlingshemmet.
På påskafton ordnar hon maten och styr underhållningen till det traditionella påskbordet som Svenska kyrkan bjuder in till under namnet Gemenskapens påsk. Under de kyrkliga högtiderna jobbar Solveig ofta långa dagar och sent in på kvällarna. Men det är något hon absolut inte ser som någon förlust.
– Det är ren glädje att jobba under påsken. Gemenskapens påsk är för alla som annars kanske skulle sitta hemma helt ensamma. Här firar vi som en stor familj, säger hon.
Solveig växte upp i den Småländska byn Berga utanför Oskarshamn. Vid tjugoårsåldern jobbade hon i restaurangen på Oskarshamns kärnkraftverk. Där träffade hon sin man Kjell.
– Han var bygg-gubbe på kärnkraftverket som då var Europas största byggarbetsplats. Eftersom han var från Nyköping så flyttade vi hit tillsammans lagom till när jag blev tjock om magen, säger Solveig som i dag bor i Runtuna och har två vuxna och utflugna barn.
Som 24-åring fick Solveig jobb på församlingshemmet som lokalvårdare på deltid, sedan dess har hon varit kvar.
– Jag har blivit en del av inventarierna här nu. Men det är ett sånt omväxlande och roligt jobb och man vet aldrig vad som händer. Vi brukar skämta om att jag kommer att servera kaffe med rullator här sen. Man kommer inte se skillnad på mig och pensionärerna, säger Solveig och skrattar.