Stämningen är lättsam i gänget. Genom bussens dammiga fönster skymtar Uhuru peak 5895 meter över havet, det är den målbild som kommer att finnas på allas näthinnor den närmaste veckan. Med på resan är Bo och Lisa André som till vardags bor strax utanför Katrineholm. De är far och dotter och har tillsammans har vandrat åtskilliga timmar i Spökbacken för att förbättra sin kondition. Bo har gått ner åtta kilo i vikt under hösten och Lisa har målmedvetet tränat upp sin styrka i gymmet.
– Jag ska upp på den där toppen. Det finns inget alternativ, säger 16-åriga Lisa André.
Guiden Nicklas Lautakoski berättar om upplägget för den långa vandringen. Tillsammans med den afrikanska guiden Eric Marimbo har de ändrat planerna och det senaste budet är att berget ska bestigas från norra sidan via Rongai-rutten. Vandringen börjar lätt genom en mysig regnskog. Landskapet är grönskande och uppe i träden skymtar Colabus-apor med sina håriga långa svansar. Det är skönt att äntligen komma igång och traska. Allt tar längre tid i Afrika. Att åka buss, äta lunch och skriva in sig i nationalparken tar nästan en hel dag. Hakuna Matata betyder Inga bekymmer och det är bara att falla in i samma afrikanska lugn som de 59 bärarna.
Gunilla Larsson har lämnat radhuset och katten hemma i Vingåker och rest över halva jordklotet. Hon fick ett infall när hon läste en annons om resan och kände att det här måste hon bara göra.
– Jag gick och funderade i fjorton dagar och så bestämde jag mig.
Hon vandrar långsamt precis bakom guiden i täten, med sin lilla ryggsäck med lite regnkläder och de obligatoriska tre litrarna med vatten som alla deltagare måste dricka varje dag. Det går långsamt. "Pole, Pole", säger guiden. Den tuffaste utmaningen har kanske paret Alderö från Torshälla framför sig. De är vana vid att sova i tält och vandra i fjällen men Ralf har hunnit fylla 77 år och Helena ska fira sin 70-årsdag på Kilimanjaro.
– När jag läste annonsen och såg att resan skulle vara på min 70-årsdag så bestämde jag mig. Jag tänkte att nu har vi chansen att sticka iväg, säger Helena Alderö.
– Och jag var inte ens tillfrågad, skrattar Ralf Alderö.
På eftermiddagen börjar det gå tungt för Ralf. Det visar sig att han har alldeles för tung ryggsäck. De andra killarna hjälps åt att bära en del av Ralfs packning och sakta men säkert närmar sig det första lägret när mörkret faller. I campen är det full aktivitet för att hitta väskor och pannlampa, för när solen gått ner är det verkligen kolsvart. Liggunderlag ska blåsas upp och sovsäckar rullas ut. I de små tälten ska man sova två och två och i ett stort tält dukas middagen upp på rutiga dukar. Soppa till förrätt, varmrätt enligt tallriksmodellen och frukt till efterrätt är verkligen en lyxmåltid med tanke på att allt tillagas i ett tält som förflyttas varje dag.
De flesta får en god natts sömn den första natten i tältet. Men för Bo André blev natten lång.
– Jag hade lite magåkommor. Jag var uppe och letade efter tabletter och for omkring och försökte väcka Lisa. Jag ruskade i henne och sa att kan du inte vakna och hjälpa mig, men hon reagerade inte.
Servicen är god på berget. Inget skräp får lämnas kvar i nationalparken och det innebär att två starka afrikaner bär med sig varsin portabel toalett á la husvagnsmodell. I varje läger ställs toan över en grop och med ett tält över. Men efter långa dagar med vandring så blir det ingen vila i lägret. För att slippa höjdsjuka med huvudvärk och illamående så görs varje dag en acklimatiseringstur. Då vandrar man några hundra höjdmeter extra varje eftermiddag, för att sen gå tillbaka till lägret innan mörkret faller.
– Lätt packning, nästan ingen packning alls, lite vatten bara, säger guiden Nicklas Lautakoski.
En timme senare öppnar sig himlen. De som har regnkläderna kvar i lägret kan bara gå vidare och känna hur vattnet forsar ända in på underkläderna. Tillbaka i tältet så fanns det bara ett sätt att torka blöta kläder på. Det är att sova med dem på kroppen i sovsäcken. Den natten är det många som fryser när graderna frosten la sig på täcket.
Den åtta dagar långa vandringen mot toppen fortsätter. Dagarna liknar varandra men landskapet skiftar i samband med att de olika klimatzonerna passeras. Utsikten är fantastisk och stämningen god. Men efter hand börjar deltagarna få tecken på höjdsjuka och många tuffa beslut ska tas. På kkuriren.se så kan du följa vandringen mot toppen av Afrikas högsta berg. Katrineholms-Kurirens Stina Järperud följde med på resan och vi publicerar sex stycken tv-program från resan.