Alldeles intill den slingrande landsvägen mellan Björnlunda och Nyköping ligger distriktssköterskemottagningen i Aspa Ludgo, i en svagt ljusgrön byggnad. Vid ingången sitter en liten, anspråkslös skylt som meddelar tiderna för mottagning och telefonrådgivning. Allt ger sken av en stilla, lugn landsbygdsmiljö där dagarna flyter förbi i sakta mak. Men här är det allt som oftast fullt upp. Ibland kommer det mellan 10 och 12 patienter till mottagningen under den timme på förmiddagen som det är öppet. Sedan tillkommer alla hembesök som ska göras. Och var tredje vecka intar barnen utrymmena när dessa utgör barnavårdsmottagning. Distriktssköterskan heter Berith Gerkman Berg. Hon har följt sin mottagnings öden och äventyr i 25 års tid. För människorna i bygden är det hon och hennes arbetskamrat som är mottagningen. De symboliserar närheten och tryggheten som mottagningen i Aspa Ludgo ger till de boende i området. Så är det inte bara här utan på alla dessa små mottagningar som formar den människonära vården utanför centralorterna. De kan sina patienter, vet vad de behöver. Tillsammans hanterar de nästan allt från vaggan till graven, som Berith Gerkman Berg säger. Jag skulle kunna jobba dygnet runt om jag ville, säger hon utan att överdriva. Ändå är det sådana här små mottagningar i glesare bygd som Aspa Ludgo, Nävekvarn eller Stjärnhov som brukar bli besparingsiverns första offer när den stora rödpennan ska fram inom vården. Allt tal om primärvårdens värde, närheten och tryggheten till trots. Så också den här gången, men protesterna växte sig för starka. Men besparingsförslag trollas inte fram ur en hatt, de görs utifrån det som tolkas som mindre nödvändigt. Om den politiska majoriteten tydligt sagt att dylika besparingar var tabu, hade de heller aldrig kommit på tal. Det vore fel att kalla området som mottagningen servar för avfolkningsbygd. Här finns livskraft, husen står inte tomma länge. Jägareförbundet ska flytta hit ytterligare utbildningar till herrgården Öster-Malma. Det ger nya jobb. Bygden lever upp. I huset intill Rönnlidens ålderdomshem har mottagningen varit inhyst i 21 år. Natten till den 13 januari 1981 brann nämligen den förra mottagningen ned. Berith Gerkman Berg, som jobbat i bygden sedan 1977, tog då kontakt med föreståndaren på Rönnliden och frågade om de hade något utrymme som kunde passa. Det fanns det. Med ett rutat block i handen satte hon sig ned och skissade på den mottagning som är i funktion än idag. Jag gjorde bara grovskissen över vad som behövdes. Sedan var det arkitekten Margit Webjörn som gjorde det så fint här, berättar Berith Genkman Berg medan vi vandrar runt i lokalerna. Mottagningen har knappast krävt några större investeringar sedan dess. Soffgruppen och stolarna i väntrummet är till och med välbevarade reliker från den mottagning som brann ned. Tavlorna och teckningarna på väggarna har sin egen lilla historia. Barnleksakerna och gosedjuren är inte av det senaste pedagogiska snittet, men barnen älskar dem och det är det som är det viktiga. Utrymmena förmedlar det de är till för. Här är det nära till hjälpen. Inte minst sedan affären stängde är mottagningen en viktig träffpunkt. Ibland kan det vara svårt att få patienterna att slita sig från väntrummet för att få vård som Berith Gerkman Berg säger. En mottagning som den i Aspa Ludgo är något mer än bara en funktionell vårdinrättning. Den har en själ. Och den ska man vara aktsam om.
