Båda har också fått stipendium via Kammarmusikföreningen här, och därför kan man säga att de kvitterade med att ge en konsert i går eftermiddag i NK-villan. Trevligt!
Kanske var det nervöst för dem att sjunga och spela just tillbaka på sin hemmaplan. Men det märktes i så fall inte mycket.
Linnea Pettersson inledde med att sakta gå in i salen medan hon sjöng Erland von Kochs ordlösa solomonolog, och det passade hennes röst med dessa långa melodier med folkliga rötter och klang av fäbod och kulning över orörd natur. Och det passade också ihop med den konstutställning som nu pågår med naturmålningar av Svante Rydberg.
Det behövdes sedan inte många takter av Edvard Grieg innan man som lyssnare kunde slappna av och njuta. Visst fanns det ett mått av försiktighet över ”Solveigs sang” från både piano och sång, men det klingade vackert ut i lokalen. Och de stora sprången en oktav uppåt satt fint på plats. Riktigt vackert besjöngs sedan hjärtesåren i ”Langs ei å”.
Med Stenhammar och Runeberg var det kärlek på nytt och långa, vackra fraser, medan norrmännen Hurum och Sommerfeldt försjönk i naturmålande hyllningar till natten och kvällningen och ensamheten.
Efter paus kom dramatiken och kärleken som längtan och kval med operautdrag och agerande.
Grevinnans stora aria ur ”Figaro” visade att en del finns kvar att arbeta med men också en redan bra inlevelse med det sorgsna i sviken kärlek.
Speciellt slutet blev mycket bra, när kärlekens sprudlade toner av lycka i Julias koloraturaria, så som Gounod skrev den på franska med drillar i pianot och allt, när hon mött Romeo.
Mest utarbetad regi hade Linnea Pettersson för en scen ur Bellinis version av samma kärleksdrama, långt och krävande i moll.
Ren, rak röst med bara lite vibrato räckte också rätt långt för Händels gråtaria ur ”Julius Caesar”.
Lägg till att Linnea Pettersson också gjorde en teaterscen som komedienne ur ”Timmarna med Rita” och en scen ur Stig Dagermans tragiska ”Streber”.
Imponerande allt detta!