Hårdare på både gott och ont

Min enda egentliga invändning var att albumet emellanåt kunde kännas lite för lättsmält och gärna hade fått huggas upp med fler brutala mangelpartier.
Gruppens andra fullängdare Death Dealers är på många håll hårdare än sin föregångare. På både gott och ont.
Produktionen är mer helgjuten, soundet är tyngre och sångaren Robert Ljungs vrål om hat,
hopp och lite kärlek låter svartare och grymmare än någonsin tidigare.
Men när man gör avkall på Jacob Papinniemis genomarbetade, melodiska gitarrslingor känns det ibland som att rifftuggandet och breakdownsen blir alltför generiska och tyvärr går på tomgång.
När Adept väljer att skala bort det som fått dem att sticka ut en aning låter de som mycket annat, men för lite som sig själva för sitt eget bästa.
Men visst finns de där självklara gitarrmelodierna, sing-a-long-refrängerna och sköna detaljerna – 0156! – med på flera hörn här också. Adept är som bäst när de låter som Adept, vilket No Guts, No Glory och singeln The Ivory Tower är fina bevis på.
Allt som allt är det här ändå en stabil uppföljning på debuten och klart värt en stark trea i betyg.