Härligt läskigt bland vattenmonstren

Fast egentligen vill Lillebror inte bada alls eftersom det lurar så mycket läskigt i vattnet, både sura surströmmingar och krabbor med klor. Storasyster och storebror skrattar hånfullt åt honom, men skrattar bäst som skrattar sist... Snart är syskonen bortrövade av Sjöodjuret och Lillebror Kanin måste än en gång övervinna sina rädslor och bege sig in i det allra farligaste.
Det speciella med Jonna Björnstjernas böcker om Den underbara familjen Kanin är just den mysrysiga fascinationen för spöken, monster och andra läskigheter. Självklart måste Lillebror och läsarna passera både bråddjup och gamla skeppsvrak innan de når fram till Sjöodjurets grotta som är mörk och otäck. Det är härligt att riktigt få frossa i ruskigheterna, och Björnstjerna tecknar havsdjupens mörka skuggor och sjöodjurets många hotfulla armar med stor inlevelse och förtjusning.
Men en skräckinjagande saga behöver ett lyckligt slut, och än en gång får Lillebror visa prov på fantasi och hjältemod. För precis som i de tidigare böckerna visar det sig att även det farligaste monster har en svaghet – att ingen egentligen vill vara ond och ensam.
I Björnstjernas detaljrika bilder finns mycket roligt att upptäcka och fnissa åt. Texten är något pratig och omfångsrik, men har en avväpnande humor som går hem även hos små läsare. Och ofta är det i mötet mellan text och bild som det riktigt blixtrar till. Ni vet väl till exempel att lutfiskarna fått sitt namn av att de står på bottnen och lutar? Därav det latinska namnet ”Fiskius Obalansius”.
Jonna Björnstjerna skojar och skrämmer med samma glada humör. Och det är just kombinationen av faror och fniss som gör att man trivs så bra i hennes kaninsällskap.